Så var det sagt

Juni?

2010-06-02T07:11:00.000-07:00

Wow! Vart tog maj vägen?
Jo, jag vet. I början av maj åkte jag, Micke och Max till Lunde för att spela in. Och som vi spelade in. Nio låtar på två och en halv dag.
Och sen dess - så har jag nästan bosatt mig i hemstudion. Redigerande, pålägg (mandoliner, ackegitarrer, elgitarrer, sång och stämsång) har tagit upp min lediga tid.
Plus en jäkla massa giggande. Trubadurande, festgig och det vanliga spelandet på W.W.

Så fort jag lärt mig hur man lägger in en spelare på bloggen så ska jag kasta upp en del mixar av det jag håller på med.

Nå. Nu är det tydligen juni. I morrn fyller jag år. Tror jag.

Valborgssessionen i ord och bild

2010-05-03T21:55:00.000-07:00

Här följer en liten rapport från helgens inspelning på Lundeborg. I fredags morgon så styrde jag, Max T och Micke E inåt landet för en helg helt vigd åt inspelning.
Efter att ha ägnat eftermiddans tidigare del åt att rigga och dess senare del åt att fixa ett schysst sound på grejerna, så kunde vi på kvällen börja spela in. Vi satte två låtar senare på fredagkvällen. Vädret utanför huset var av det karaktärsdanande slaget: regnet gjorde att man gärna höll sig inne. Och det var ju rätt bra för effektiviteten.

Likaså dan därpå - regnet fortsatte hälla ner. Vilket fick till följd att vi satte två innan lunch, tre under eftermiddan och två instrumentala småstycken under kvällen. Sedan drack vi vin och åt istället.

Vid ett tillfälle på dan hade vi också besök i form av min kollega Christian I, som hade hittat rätt ute i skogarna. Christian är påtänkt för en del gitarrpålägg och stämsjungande senare i processen.

Söndan ägnades åt de två sista låtarna, samt att fixa till en av instrumentallåtarna från kvällen innan. Och på eftermiddan var det dags att packa ner alltihop. Kanske det minst roliga av allt - rätt drygt, faktiskt, men å andra sidan: sicken helg! Och sicka musiker! Allt har gått över förväntan: alla låtar satta, även de instrumentala, och som vanligt när man jobbar och umgås med Max och Micke så har man förbaskat roligt!

Nå, nu följer en period av gitarrpålägg, följt av sång, och sedan är det dags för finlir: gästartister (Christian, Oa, svåger Stefan på fiol, Sebbe S på lite piano och en del munspel, för att nu nämna några). Mandoliner, dobro och lapsteel ska krydda en del av låtarna, men dem lägger jag själv. Samt ganska många av elgitarrerna. Dragspel vore trevligt på ett spår, så är det nån som känner sig hugad...hör av er!

Längre inåt landet

2010-04-29T16:05:00.000-07:00

Sitter hemma i studion. Ett lätt kaos råder här. Har gjort någon slags grovpackning inför helgens inspelning på Lunde, och som facit står här ett gäng lårar med kablar, stativ och mickar på vid gavel.
Har en gnagande känsla av att jag har glömt något; och i de här sammanhangen så kan den mest futtiga lilla sak vara av mycket stor betydelse. En glömd VGA/DVI-adapter exempelvis kunde få tråkiga följder. Eller en mikrofonklykemutteradapter. Och det är ändå bara de små grejerna. De stora (som en gitarr, förstärkare o.dyl) är ju rätt viktiga de med.
Nå, nu tror jag nog att allt kommer att komma med.
Max och Micke, inte minst. Max kom till HSTD ikväll från STHLM, och Micke bilar ner från Götet i morrn.

Jag har inte varit på Lunde sedan oktober månad, och nu längtar jag dit. Av flera skäl. Själva inspelningen givetvis, men också lugnet. Nästan tre hela dagar vikta åt musik, matlagning och vin.

Själva syftet med inspelningen är i korta ordalag följande: en idé föddes i mig i höstas, då Big Bag inledde inspelningen av tredje plattan; om jag nu har byggt upp en studio, så måste grejerna användas. Big Bag har högt i tak och följer ingen genre slaviskt - men där finns ändå begränsningar i form av låtval, instrumentering och arr. Om jag är min helt egna chef så finns inga begränsningar.
Om jag skriver låtarna, arrar dem (med Micke och Max), spelar in på mina egna grejer i egen takt och bjuder in vilka gästinstrumentalister jag vill så har jag total frihet. Och då kan jag jobba med två, mycket stimulerande projekt samtidigt. Det ena projektet ger idéer till det andra, och lärdomar från det ena gynnar det andra.
Och om jag omger mig med så grymma musiker som jag nu gör så finns egentligen inga ursäkter för hur slutresultatet låter. Förutom svagheter hos låtskrivaren, sångaren och gitarristen. Samt ljudteknikern och producenten. Och alla de rollerna har jag.
Och inte minst blir det ett avtryck att återvända till nån gång: så lät det då. Hur låter det nästa gång?

Detta projekt - sedan jag började planera det på allvar, nån i januari, har varit oerhört nyttigt: att tvinga sig själv att skriva låtar inför en deadline, spela in demos, öva, granska texter och inte minst styra upp praktiska saker.
Sedan vet jag mycket väl att jag kommer att njuta av att redigera, mixa och kanske mastra grejerna själv. Och i bästa fall blir det en riktigt bra releasefest av det hela nån gång i framtiden - men sälja plattor, bli berömd och ekonomiskt oberoende, nej, det är ingen rimlig förmodan, eller ens någon förhoppning.

Det är bara världens bästa hobby. Att få skapa för sin egen skull. Och att det man gör kommer gå att ta på. Eller lyssna på. Andra spelar golf eller seglar. Det kan man också lägga sin tid och sina pengar på.

Well, nu är det dags att släcka ner. I morrn bär det av sju mil längre inåt landet.

Lerum - Lunde

2010-04-26T07:15:00.000-07:00

Ännu en helg på vift! Denna gång besökte familjen Eva och Ola i Lerum. Eller i lilla Bävsjöryd, för att vara mera exakt.
God mat, vin på soldränkt altan och snällt lekande barn gjorde det hela till en fantastisk liten utflykt. Att sen Emil satte sovmorgonsrekord (9.35) på söndagmorgonen gjorde inte det hela sämre.

På fredag är det äntligen dags för en inspelningssession på Lunde igen. Denna gång är jag så gott som fullständig chef över det hela: egna låtar, egna arr och egna studion. Micke och Max på trummor respektive (kontra)bas.
Finslipning av detaljer (vilken mick till vilken preamp, kontra på vilken låt, vilken typ av stämning på kompgitarr etc.) håller mig om inte vaken på nätterna, så åtminstone fullt sysselsatt i tankarna.

Stockholm - Ystad

2010-04-20T11:42:00.000-07:00

Så var lilla familjen hemma från helgens tripp till Linda och Hans i Stockholm. En synnerligen lyckad och angenäm resa! (Ja, själva resandet hade väl varit lite roligare om inte Emil hade blivit åksjuk av X2000. Tack och lov för tvättmaskiner).

Nå, Skansen är verkligen en höjdare att återvända till. Tyvärr så soundcheckade inte A Camp, konstaterade familjens minsting. Han hade nog föreställt att Nina Persson & Co. skulle vara där - de var ju där på Sollidens scen då vi var där i somras. Djuren var lite mera intressanta denna gång, men än så länge så är de inte det mest fascinerande för Emil.
Eller jo, när en stor fågel bestämde sig för att använda Emils fader som avstjälpningsplats för en rejäl load-of-shit så blev det hela lite mera intressant. Tack och lov att det finns tvättmaskiner!
På måndagen företog vi en litterär vandring på Södermalm. Det där lät måhända rätt pretentiöst. I själva verket var det en rätt jordnära promenad från Götgatan - Mariatorget - Hornsgatan i fotspåren av Jan Lööfs "Örnis bilar". Emil tittade storögt Mariatorgets alla skulpturer och de runda, gula kioskerna. Lite besviket konstaterade han att det inte brann i någon av kioskerna. Det gör ju nämligen det i boken vi har läst en sådär 200 gånger de senaste halvåret.
Inte heller hade en massa bilar krockat vid Hornsgatspuckeln. Och ingen bil läckte olja. Och ingen Örni.

Konstaterade också på hemvägen att X2000 får Emil åksjuk. Tack och lov mådde han inte riktigt lika dåligt.

Nå. Har precis haft finfint besök av Lars-Åke "Snus" Svensson som ska gästa Big Bags kommande alster. Hans oerhört känsliga orgelspel kommer att gifta sig fint med Oas, min och Micke och Max spel i "Need your love so bad".
I morrn blir det - av någon outgrundlig anledning - supporterbuss till Ystad för att se HK Drott spela slutspelshandboll. Och jag som inte ens känner igen en gurkburk när jag ser en.

Treme och The Pacific

2010-04-14T21:59:00.000-07:00

Nå, idag är väl en bra dag att återuppta bloggandet? Jo, det är det!
Någon vettig anledning till det långa uppehållet finns ej. Lättja möjligtvis. Samt en inställning att börja göra detta när det känns lustbetonat. Och tanken på att blogga har inte varit lustbetonad på ett tag.

Men, när man vaknar först av hela familjen, gör sig kaffe, sätter sig vid sitt köksbord och man kan ana att detta kommer bli en vacker vårdag...ja, då kändes det plötsligt återigen lustfyllt att skriva.

Måste säga att anslaget och inledningen till nya serien Treme känns förträffligt! Gänget bakom The Wire låter sin nya serie utspela sig i New Orleans, drygt tre månader efter Katrina.
Dr John- och cajunfeeling så det skvätte om det, i åtminstone det halva första program jag såg igår. Avsnittet visade sig vara hela 80 minuter långt, så jag valde att se halva ungefär.
Treme är btw ett bostadsområde i New Orleans, och ska uttalas tremäjj. Typ. Nå, ska försöka hinna se resten av avsnittet innan helgen.

En annan serie som knockar är The Pacific. Har sett halva serien ungefär, och den är lika bra som Band of Brothers, tycker jag. The Pacific så är det Spielberg och Hanks som står bakom det hela.
En sakn jag funderat kring är religionens roll - det tycks mig, efter att som sagt ha sett halva serien, att den får ta lite mera plats i The Pacific än i Band of Brothers. Om det verkligen är så kan jag inte svära på, men det kunde vara intressant att sen jämföra om det faktiskt är så. Och att fundra kring vad som kunde vara orsakerna till det. Pre/post 9/11? Nå, det där var onyanserat och ogenomtänkt, mest ett skott från höften.

Nå. Nu blir det jobb i hemstudion, det finns projektarbeten som ska lyssnas på. Sen blir det jobbet och ikväll är det spelning.
Ser fram emot helgens storstadstripp till Linda & familj!

Homebound

2010-02-23T03:24:00.000-08:00

Idag, om sex timmar checkar vi ut och far hem. Men forst ska jag hinna med en frukost pa East Bay Diner och forhoppningsvis ar Stefan hemma nar jag knallar upp till honom. Sedan ska han fa paminna mig om en var en viss unik leksaksbutik ligger. Minns bara att den ligger nagonstans mellan 1:a och 3:e, kring 29: och 31:a.
Gedigna leksaker i tra, som kanns lite mera gedigna an plasten fran Toys 'R'Us.

Annars har det varit fyllda dagar. Igar kvall gick jag tillsammans med Felix pa basket i MSG. Vi traffade Brian och Lexi utanfor och det var sa roligt att se honom igen.

Annars har The Living Room besokts tva ganger, och bagge gangerna sa har vi blivit fullstandigt golvade av underhallningens hoga klass! Genomgaende for New York kanske; allt haller hog klass. Och haller det inte hog klass, sa ar det istallet genuint lag klass - men man far ju alltid vad man betalar for.

Lite shopping har vi forstas agnat oss at ocksa. Nagon mikrofon och nagra mikrofon preamps har det blivit. Kan knappt barga mig innan jag far komma hem och skruva in dem i mina rack. Jo, forresten, det kan jag. Nu ska jag njuta av nagra timmar pa egen hand i ett morgontidigt New York. Lyssna till lite locals pa Dinern och deras tugg. Dricka blaskigt kaffe (sa blaskigt att man kan dricka mycket, det verkar inte ha det svenska kaffets vatskedrivande effekt), lasa nagra morgontidningar, och sen som sagt springa upp till Stefan.

C ya!

Nuevo York dag 1

2010-02-20T02:11:00.000-08:00

Sitter i lobbyn vid Penn Hotel och skriver dessa rader. Kom till N.Y kl 17 igar, lite seg i kroppen, men pa synnerligen gott humor.

Jag och Nicke gick till The Allen Room vid Time Warner Center. En fantastisk salong som egentligen tillhor Lincoln Center. Dar sag vi Dirty Projectors indiepopopera "Don Henley". Mycket vacker inramning, bra musiker och bakom scenens stora panoramafonster sa bredde Midtown ut sig.
Bast for kvallen var anda extranumrena som kom fran senaste plattan Bitte Orca.

Magnus traffade sin gamla skolkamrat Filip, som bor i N.Y.
Nette och the kids bokade in sig pa sitt hotell Salisbury, och enligt senaste rapporten sa var det ett riktigt bra rum de hade fatt!

Klockan 03.00 lokal tid tyckte min kropp att klockan var 09.00, sa efter nagra tappra forsok att somna gav jag upp. Tog en dusch, kladde pa mig och gick ut och promenerade i kvarteren runt 6e och 7e avenyn, 33:e och 34:e gatan. Rundade Empire State Building och tillbaka till hotellet.
Ska smyga upp och kolla om Nicke och Magnus ar i vaket skick. Tankte lura med dem till East Bay Diner, 1a avenyn, for en lang, kaloririk amerikansk frukost.

Noterade genom ett besok pa Facebook att det snoat nya mangder i Halland. Hoppas att nagon forbarmar sig over vart garagetak... och skottar!

Over and out!

Ryggskott och resfeber

2010-02-18T09:36:00.000-08:00

Jaha, då har man än en gång ådragit sig ett ryggskott. Och den här gången så såg jag nästan det komma. I två veckors tid så har jag då och då tänkt (eller rättare sagt känt) att något var på G. Och under tisdagens idrottsdag så lyckades jag i 58 minuter att bara vara domare i fotbollen. När det återstod två minuter så blev längtan efter att jaga/sparka på bollen för stor.
"Nu hoppar jag in i gröna laget!"
Gjorde två eller kanske tre löpningar och kände att "hmm, jag är nog inte så uppvärmd som jag borde vara". Men då var det för sent.

Nå. Tack och lov tycks det vara en mildare form av lumbago denna gång. Inte som våren 07.

För om det varit som då, då vet jag inte hur det hade gått att förflytta sig till New York i morgon, vilket jag nu ämnar göra.
Men vad är det för väder? SMHI utlovar snö i natt i södra Sverige, och då kan man ju förutsätta att tågen blir sena till Kastrup. Och när man läser sina amerikanska vänners bloggar så förstår man att det är vinter även där! Usch och fy.
Jag har inget emot vintervädret och snön - men nu tycker jag att det bör bli vår väldigt snart.

Och programmet för New York:
Dirty Projectors på fredag.
Förhoppningsvis hinna träffa Sofia/Stefan lördag eller söndag.
Måndag kväll - basket i MSG. Förhoppningsvis hinna träffa Brian, som jag och Ulle lärde känna i Nepal.
Sedan blir det nog några inköpsrundor på BH Photo. De har nämligen absolut lägsta priserna på musikstudioprylar. Om jag siar in i framtiden så tror jag att det kommer ligga två-tre mickar och några mickpreamps i resväskan/handbagaget på väg hem.

Well. Ses och hörs!

Sånt man inte hann med

2010-02-12T00:36:00.000-08:00

Fredrik, när du en dag läser i din blogg så ska du minnas nedanstående händelser och företeelser som något du tänkte på - men aldrig hann skriva om! Here goes:

* Företrädaren från det privata näringslivet som använde "monitorera" som fackterm. Vad är det för fel på "övervaka" exempelvis?

* Gnällkärringarna som inte tycker att Birgitta Ohlsson ska tacka ja till sitt jobb därför att hon väntar barn. Bland annat råkade jag höra den gamle nydemokraten John Bouvins telefonsamtal till Ring P1 där han ondgjorde sig över hennes val. I nästa mening ville han ursäkta de svenska soldaterna som "råkade" hamna på en bordell i Tyskland. Usch.

* Fredrick Federleys lama ursäkt att det inte var han utan hans blogg-alter-ego som åkte på gratisresa. Visst, jag tjusas av den allt snarare gränsen mellan fiktion och fakta, speciellt i konstens värld, men det där är för bövelen bara trams. Anfäkta anamma!

* Att James Ellroy Underground-USA-trilogi nu har avslutats med "Oroligt blod" (som den heter i svensk översättning). Dags alltså att snart bege sig in i hans mörka värld igen.

Countdown till N.Y:
4/4

Vrålet

2010-02-07T12:00:00.000-08:00

Helgen har gått - så gott som. Snödrivorna ligger tjocka på ett sätt som de inte gjort sedan 1986. Typ. Och kvällstidningarna, med ett fuktigt finger i luften, antyder att den globala uppvärmningen är en myt. Och inte bara de, överlag märker man att folk uttrycker skepsis.
Minnet är gott men kort.
Och själv börjar man fundera över att sätta in en kamin. Något som vi så sent som förra vintern tyckte att "nja, det lär väl inte behövas"...

Två av låtarna inför Valborgssessionen med Max och Micke ligger klara i demoversion. Det känns jäkligt gott. Har någon slags beting att få minst sex låtar klara till dess, och om jag orkar fortsätta i samma tempo så lär det bli fler än så; det vore bra att faktiskt hinna skilja ur ett gäng mindre starka låtar.

I övrigt så har mina arbetsveckor en märklig rytm. Måndagar och fredagar är förrädiskt lugna, medan tisdag t.o.m. torsdag är fullspäckade. Noterar att kvällarna blir längre, månne är det vår om hörnet.

Igår var det ett helt vansinnigt gig på WW. 280 pers i restaurangen och av nån anledning så var 200 av dem karlar i 20-26årsåldern. Hade det varit första gången jag satt min fot där så hade jag nog smitit ut bakvägen innan jag ens vågat mig upp på scen. Nu var det dock mest underhållande. Bland annat så finner jag "vrålet" väldigt intressant. Det där ljudet som överförfriskade män lägger in som slutkläm till allt de säger till sina bordsgrannar: "Skål"+primalvrål. "Fan, Tommy!"´vrååål. "Mer öl"´+vrål. "Kolla till vänster, shit vilken brud"+vrål.
Rätt intressant upplevelse att ha ett hav av sådana primater framför sig.

Fort går det!

2010-02-02T06:52:00.000-08:00

Är för tillfället inne i en otroligt hektisk period. Allt går fort! På gott och ont. Arbetsdagarna är intensiva, helgerna rusar iväg, men så länge det är en positiv stress så klagar jag inte.
Har fått väldigt fint i studion, äntligen en bra belysning!
Skriver och arrar på fem-sex låtar till min egna lilla inspelningssession med Max och Micke som ska äga rum under valborgshelgen. Ser mycket fram emot att få åka iväg till Lunde med det sällskapet. Hoppas att allt går i lås.

Igår kväll satt jag och jämförde tre olika mickpreamps. Det är också en sysselsättning som får tiden att rusa fram. Spelade lite ackegitarr framför en småkonding-mick och bytte mellan SPL, Joemeek och Focusrite. Kom fram till att SPL är väldigt bright och att Joemeek är "muddig".
Ikväll fortsätter shoot-outen.

Snömos

2010-01-27T21:34:00.000-08:00

När jag igår, mestadelen ledandes cykeln genom decimetertjock snömodd, får jag erkänna att jag svor en del för mig själv. Handen på hjärtat vet jag dock inte vad som var värst: snömodden, eller att behöva genomlida Studio 1:s partiledardebatt mellan Reinfeldt och Sahlin. För tredje gången den här veckan dessutom - det var ju nyss en partiledardebatt i riksdan och +/- nån dag innan det drabbade de samman i teve.
Nå, en sömnigare tillställning har jag sällan skådat. Eller rättare sagt lyssnat till.

Det ska bli ohyggligt intressant att se hur den kommande valdebatten kan integrera sociala medier. Obamas användande av internet lär ha varit nyskapande, och man kan förmoda att svenska partier har studerat hur de gjorde over there. S har tydligen värvat Martin Gelin, och någon slags inverkan har han ju redan haft. Sen kan man ju hoppas att de sociala mediers intåg i politiskt valarbete inte enbart kommer att handla om att leta svagheter och sprickor i motståndarens led. Det skulle ju, exempelvis, vara trevligt ifall någon började prata lite mera om egna visioner.

Som jag uppfattar Reinfeldt och Sahlin så handlar deras debatter oftast om att sabla ner motståndarens politik, istället för att lyfta fram sin egna.

Apropå otrevligheter - så måste jag lobba för SVT:s Mästarnas Mästare. Detta program är i total avsaknad av sånt. Dvs otrevligheter. Programmet har dokusåpans form - tiotalet personer som bor ihop, utför tävlingar för att i varje program bli av med en deltagare. Jag misstänker att producenterna hade kunnat klippa ihop en riktigt spekulativ smörja - men annat än Stefan Holm och Patrik Sjöbergs förmodade rivalitet så har det ännu inte varit något kivande. Och det är förbaskat skönt. Att bara se vuxna människor som beter sig som sådana.
En fråga som dock restes när stora delar av The Nyström clan såg programmet i tisdags var följande:
Om det i varje program presenteras två idrottskarriärer - hur vet man vilka som ska presenteras? Än så har ingen deltagare åkt ut utan att man fått se en dokumentär om dennes karriär, och den dokumentären ser ju samtliga kvarvarande i programmet också. Hmm. Riggat?

Inte nog med att snömodden var tung att trampa, radiodebatten var seg; när jag kom till Österängsgatan/Snöstorpsvägen så var vägen avspärrad. Insåg att det var skorstenen vid Halmstad Energi som utgjorde en fara. Ställd inför alternativet att pulsa minst två kilometer extra så tog jag det osäkra före det osäkra att pulsa innanför avspärrningarna. Hela tiden kikandes upp på skorstenen. Jag tänkte att det här vore nog ett av de mest onödiga sätten att sluta sitt liv; krossad av en 55 meter lång skorsten.

Hur gick det?Klarade jag mig? Det får bli en cliffhanger till nästa inlägg...

Gamla minnen, återuppväckta

2010-01-21T11:39:00.000-08:00

Har inte hunnit skriva i bloggen på några dagar. Konstaterar jag, och känner att det inte plågar mig nämnvärt. Det får inte bli ett måste att skriva. Däremot längtar jag efter att få sitta ner och skriva.
Och idag konstaterade jag och kollegan Martin att vi båda längtar efter att läsa. Vi satt och jämförde en del erfarenheter från litteraturvetenskapsstudier, han från sin tid i Uppsala, och jag från Lund. Härligt att få påminna varandra om en del fina läsupplevelser. Bland annat så blev jag sugen på att vid tillfälle läsa om H. Hesses Stäppvargen, jag minns den som fascinerande och djärv för sin tid.
Det slutade med att vi bestämde oss för att undersöka intresset inom kollegiet för att starta en bokcirkel.

Jag drog ut djuret, den franska bulldoggen, på en promenad runtom Snöstorp efter middan. Av oklara - säkerligen undermedvetna drivkrafter - styrde vi mot min gamla låg- och mellanstadieskola, Snöstorpsskolan. Världsberömd i hela Snöstorp då vi cirkus 1983 vann Vi i femman. Själv gick jag i tvåan. För att fira segern bjöd skolan alla elever på en lång tårta. En låååång tårta. Jag minns att den dukades upp på skolgården - och när jag tänker efter så är jag säker på att den måste varit tio meter lång.
Mycket märkligt - eller kanske inte, men jag minns skolan som mycket större än vad den i själva verket är. Den var byggd i någon slags L-form med en friliggande gympahall, och det är den än idag. Men herregud vad den har krympt! Och den där tårtan var nog vid närmare eftertanke inte mycket längre än två meter.

Well. 29 dagar och 9 gig till N.Y.

Nerräkning i nuet

2010-01-17T02:05:00.000-08:00

Sådärja. Då har man betat av en vanlig arbetsvecka. Jobbet har fungerat jäkligt bra, är varje dag otroligt tacksam över att jag arbetar med drivna elever, det gör det hela så mycket roligare.

Emil har börjat på dagis igen - helt gnisselfritt, hade lite farhågor att första lämningen skulle bli lite trilskande, men han nästan rusade in.

Annars så får jag väl tillstå att Bodil Jönssons “Vinter i P1” har lämnat en del att fundera på. Jag hade henne i I-poden när jag tog mig till och från gig på W.W. i veckan. Jönsson är sedan boken 10 tankar om tid en personlig favorit.

I “Vinter…” var tonen lite mera pessimistisk, hon problematiserade bland annat vårt användande av sociala medier på ett intressant vis. Och visst, rätt många funktioner och applikationer på exempelvis Facebook är ju jävligt tidsödande och onödiga. Ibland kan jag undra hur folk som upp till tio gånger om dan uppdaterar sin status. Nå, jag är nu en ganska god kålsupare själv, så jag kanske bör inta en ödmjuk hållning.

Hon sa ett och annat om “bifogade mejl för kännedom” som fick mig att vilja vara lite mera försiktig - man bygger lätt ett väldigt stort informationsberg som kan vara jäkligt stressande för sin kollegor och vänner. Och vi har faktiskt haft lite såna diskussioner på jobbet - många upplever att man lägger mycket tid på att läsa info som man egentligen inte har så mycket att göra med.

Sitter ute hos Oa i Steninge och väntar på att han ska finna det för gott att kliva upp. Igår spelade Big Bag i trioformatet på en mc-fest, otroligt svängig och fartfylld spelning. Alltid lika häftigt att se hur “bara” två gitarrer och sång kan få folk att dansa!

Annars så räknar jag mest ner. Till New York på sportlovet. Till att ha lagt på alla pålägg, körer och gästmusiker till Big Bags kommande. Till att ha mixat klart. Till att skriva färdigt 12 låtar till min egna inspelning som jag planerar till någon gång i april. Till att få tillökning i familjen i juni.

När jag skriver det så här så verkar det som att jag inte njuter av nuet. Men det gör jag. Det känns bara så jäkla gott att ha en mängd roliga grejer att se fram emot - och vissa av dem jobbar jag ju med hela tiden. Musiken ska redigeras, mixas och skrivas, exempelvis.

Och nu sitter jag i nuet och räknar ner till att Oa ska gå upp så att vi kan börja ta oss in mot stan igen. Over and out.

Steningesessionen i bilder

2010-01-12T09:05:00.000-08:00

Här följer några bilder från inspelningen i Steninge i helgen.

Som vanligt var det rakast hållning som slapp diska.

Ibland gjorde Max sitt partytrick, det där när han dricker med pannan.

Bandet sparade tusentals kronor under helgen genom att inte använda hårvårdsprodukter.

Ibland tröttnade vi på musiken och gick ut och gjorde burnouts på gården.

Oa visade upp ovanliga talanger. Här har han fått spår efter en räv som smög omkring ute i snön.

Vanlig vardag

2010-01-11T00:20:00.000-08:00

Så var man tillbaka på jobbet igen. Under tre veckors ledighet så hinner en annan typ av vardag infinna sig - man gör sig en del rutiner som man i "vanliga" fall inte hinner unna sig. Som att blogga dagligen. Som att kolla konserter på dvd. Julklappen från min basistvän Lajje, konserten från Dylans 30th anniversary celebration från MSG i början av 90-talet har avnjutits bland annat. Eric Clapton spelar och sjunger verkligen i en division för sig själv. Detta är väl dryga två år efter att hans son har omkommit några kilometer där ifrån då han föll ur en skyskrapa, men ändå lyckades han hålla sig "ren". "Look out your window and I'll be gone" sjunger han i Don't think twice it's alright. Och han spelar med ett häng och en ton som är fenomenal.

Ron Wood gör en fantastisk version av Dylans sällan spelade Seven Days. Apropå Ronnie. I helgen läste jag mer eller mindre hela hans självbiografi då jag och Big Bag besökte Oa i hans stuga i Steninge. Kunde inte släppa hans bok helt enkelt. Sicka historier! Och sicket liv. Att han bara lever. Lite halvt tragikomiskt att han avslutar boken med att han är nyktrare och lyckligare än nånsin - för att några år senare (nu) vara borde frånskild, gjort slut med och dessutom misshandlat sin nya flickvän, mer eller mindre fått sparken ur Stones...

Nå. Som sagt. Nya rutiner. Och nu - den vanliga vardagen. Ska bli förbaskat skoj det också!

Steninge och New York

2010-01-06T23:27:00.000-08:00

Igår så träffades Niclas, Magnus och jag för att planera lite inför New York-trippen i slutet av februari. Känns som att vi har samstämmiga förväntningar och önskemål. Vi skissade på en del promenader och sökte efter lite restauranger, cafeér och shower. Ska bli hur roligt som helst!
Senast i höstas så missade jag ju burlesken som Sofia, Stefan och Ulle trillade in på, så en sån show skulle jag gärna se. Blev aldrig tillfälle att se Tenement Museum heller, så kanske jag kunde gå på det med Stefan medan N&M möjligtvis går på Rock 'n' roll hall of fame Annex.

Idag så ska jag (och Emil) demontera hemstudion inför helgens inspelning med Big Bag. Förra gången, i september, var vi på Lunde, och denna gång blir vi hos Oa ute i Steninge. Jag har funderat och funderat på hur vi ska placera oss - där finns två mindre rum och ett större och med hjälp av lite akustikskärmar så ska vi nog kunna fixa till det. Akustiken blir nog en större utmaning denna gång, men å andra sidan så är oron för att datorn inte ska orka med 12-14 samtidiga mikroner inte lika stor; det gick ju bra förra gången!
Det blir nog Röde Nt5 på min gitarr, LineAudio CM3 på Oas, Shure SM57 på virveltrumma och antingen AKG c214 som överhäng till trummorna - eller AKG Perception 170. Till sång så blir det Röde K2. Som rumsmickar så blir det antagligen någon form av bandmick, jag har två olika T-bonemodeller att välja mellan. Vad gäller preamps så har jag Digi003:ans inbyggda, Focusrite Octopre och min Joemeek-channelstrip att välja mellan.

Låtarna blir några av våra gamla livefavoriter, bl.a Willie Dixons Wang dang doodle, men vi kör en del nya covers också. I can´t stop loving you av Elmore James (inte att förväxla med Elvis-låten!) och Snooks Eaglins sköna Country boy down in New Orleans.
Så fredag t.o.m. söndag kommer gå i bluesens tecken. Å lite blues kommer man ju ha när man tvingas sova borta från sina nära och kära!

Och på måndag börjar vårterminen...!

Expressen och deras bilder

2010-01-05T23:07:00.000-08:00

Det är ingen nyhet att kvällstidningarna betalar mycket för att få publicera de första bilderna på en nyfödd kändisbäbis, eller som i det här fallet, en nyskild kändisfru. Det är ingen nyhet, men det känns oerhört märkligt i den här tidsåldern då en ny bild på bara några få minuter kan finnas i tusentals bloggar och mobiltelefoner.
Jag undrar hur många välskrivna reportage de där pengarna kunde ha blivit istället? Eller är det fel tänk kanske. Utan de där bilderna hade vi inte haft tillräckligt med annonsintäkter för de reportage vi de facto kan göra - tänks det så på redaktionerna månne.
Å andra i sidan - jag minns faktiskt inte när jag senast hade ro att följa en reportageserie i en kvällstidning. Mina fysiska inköp av kvällstidningar infaller så slumpartat nuförtiden, och att lyckas läsa på nätet - nej, min koncentrationsförmåga är alltför nedsatt numera.

Klämkäck elitism, beklämmande kvällstidningar och att läsa eller att icke läsa

2010-01-05T04:45:00.000-08:00

tycker det är ordentligt befriande med Björn Ranelids utspel i SVT:s "Stjärnorna..."! Han tvålar till Per Svensson och Linda Skugge (och en drös andra namn) för de mediala påhopp de gjorde på honom någon gång under 00-talets början. Med all rätt? Låter det vara osagt, men som ett spam i min outlook så följs det givetvis upp i kvällstidningarna. Vi känner till dramaturgin. Det mest förvånande i hela historien är kvällstidningarnas enkelspårighet. Men jag antar att det fortfarande säljer. Och känner man som jag så behöver man ju faktiskt inte läsa skiten.

Sänder en tacksam tanke till producenterna på SVT som än så länge har besparat oss från gräl och kiv - jag är ganska övertygad om att man vid klippbordet kan välja rätt friskt hur man vill beskriva det som ägde rum på slottet.

Annars så var Ranelid under 90-talet en stor hjälte för mig. Jag läste hans tidigare böcker, Synden, Mitt namn skall vara Stig Dagerman samt några fler jag inte minns namnet på nu. Hans språkliga värld var verkligen unik och hade man väl trängt in i hans språk så blev rytmen och bilderna tydliga och väldigt vackra. Hur det nu var så tröttnade jag på hans författande till sist - eller tröttnade är kanske fel ord. Jag blev mätt. Ungefär som jag blev på bob hunds musik - oavsett hur mycket jag hade tyckt om deras skruvade ljudbild och egna texter. Eller efter Kents fjärde skiva. Mättnad efter att man känner igen ordbyggnad, metaforer och harmonier. Kanske, om bob hund eller Kent (eller kanske rentav Ranelid) inte hade varit så förbaskat vita, hade inte mättnaden blivit så stor. Och med vitt menar jag avsaknad av "det svarta" - och då inte i betydelsen svärta och emotioner, utan "det svarta" i betydelsen blues. Rythm and blues. Ungefär som The Beatles är vita medan Stones är svarta. Sexiga, helt enkelt.

Ranelids tal om tinnitus har jag hört till leda sedan 1994. Och att han i all blygsamhet (?) kommer åter till det faktum att han är den enda svenska författare som har spelat i Allsvenskan. Icke desto mindre är han fantastisk att lyssna till. Jag minns själv Bokmässan - det kan ha varit 1999 - när han höll en föreläsning om John Hron och hans mördare. Hans scennärvaro var enorm. Han gick ut på scen och stod tyst framför mikrofonen i säkert en minut, medan publiken höll andan. Och sen började ranelidskan rinna ur honom...

Sen kan man tycka att Ranelid gör sig för märkvärdig kring författande. En miljon människor kan skriva som Liza Marklund osv.osv.. Nånstans får man gilla läget - och kanske är det det han gör när under senare år plötsligt ställer upp lite mera klämkäcka, folkliga grejer: intervjun med Fredrik & Filip, På spåret, och nu i Stjärnorna på slottet.
Vad gäller hans litteratur så är det faktiskt inte det mest lättsmälta. Ganska mycket tid och energi får läggas på att bara tränga in i hans säregna språk, åtminstone var det så för mig. När han nu under de tio senaste åren har synts så mycket i all tänkbar media så tror jag att han "riskerar" att bli en författare vars böcker finns i många bokhyllor, men som kanske inte alltid blir läst - och då menar jag läst i en traditionell bemärkelse, för det finns tydligen olika sätt att läsa!
Faktum är att det jag minns tydligast av Ranelids skrivna ord är en artikel jag läste i DN, way back, som handlade om mannen som i många år bott på en flygplats - en människa som inte erkändes något eget land.

Nå, Ranelids attacker mot vad han tycker är lättviktiga författarkollegor är trots allt ganska befriande. Och otidsenliga. För folk köper ju fler böcker idag än nånsin tidigare. Överallt finns det böcker. På ICA, i skivbutiken (istället för skivor) och på bensinmacken. Oavsett vad vi tycker är "bra" eller "dålig" litteratur. Folk läser, helt enkelt. Eller hur var det med det saken? Nå, jag tillhör inte dem som blir provocerade av att en författare, musiker eller konstnär - eller kritiker för den delen - försöker rangordna kulturella uttryck för dess kvalité. Jag tycker det är härligt när någon frankt påstår att det ena är bättre än det andra - åtminstone så länge jag vet att personen har täckning för vad han eller hon säger. Han eller hon ska ha gjort hemläxan, ska kunna sitt område. Då kan det finnas substans i elitismen. Egentligen kan bara kritisera det man verkligen förstår eller älskar, inte det man inte begriper.

Några ord om tid och flöde

2010-01-03T07:47:00.000-08:00

Min lärare i filmvetenskap, Lena Israel, hade några speciella käpphästar. En av dem var den ryska regissören Andrej Tarkovskij. Och då inte minst hans film Spegeln (1975). Den var, enligt Israel, helt otrolig inte minst på grund av Tarkovskijs fullständiga brytning med kronologisk tidsuppfattning. Huvudpersonerna gick från och ur tid och rymd. Ena scenen var mormor gammal, i nästa scen var hon fortfarande mormor, men lika ung som barnbarnet. Helt fantastiskt! Enligt Israel. Tydligen fanns det viss inspiration från Hopiindianerna som sades sakna all grammatik för presens. (Senare har jag hört att påståendet om Hopi ska ha sin grund i språkliga missförstånd - ungefär lite som religionsforskaren som påstod att det inte är 72 jungfruar som väntar den muselman som väljer martyrdöden, det är 72 vindruvor. Snacka om antiklimax).
Själv var jag inte lika förtjust i Spegeln, jag kunde inte riktigt applicera det därninga tidsgreppet på min egna verklighet. Däremot tyckte jag att Stalker (1979) var riktigt bra.

(Inser att det ser ut som om jag raljerar över L.I:s uppfattning; det var inte min mening. Hon var i mitt tycke en fantastiskt inspirerande lärare, kunnig på sina områden och överlag en mycket speciell människa).

Nå, utan att för ett ögonblick fundera på att omvärdera min syn på tidsuppfattning eller Spegeln, så har jag icke desto mindre under senare år kommit att ganska ofta fundera på hur vissa personliga erfareneter och upplevelser tenderar att flyta ihop. Egentligen är det väl mest för att minnet fungerar som det gör.

Jag har kommit fram till tre faktorer som bidrar mycket:

1) att jag återigen bor i mitt föräldrarhem.
2) att jag har en son som snart ska fylla tre år.
3) att jag under de senaste sju åren har undervisat på såväl mellan- som högstadienivå, och att jag nu arbetar på ett gymnasium.

Föräldrarhemmet är fyllt av proustska madeleinekakor - för att nämna några: vår vind (och den tryckande hettan där uppe på sommaren, eller som idag, isande kall.) Den speciella doften i bastun. Knäppandet från bastuaggregatet.
Sonens olika lekar: idag omsatte han en saga som vi brukar berätta för honom till sin egna leksaker. Leksaksspisen som han lagar mat vid.
I skolorna jag har arbetat i så har haft en chans att komma underfund med vilka olika roller jag hade i klassrum när jag själv gick i skolan, stökig i vissa, clown i andra etc. etc..

Idag läste jag Henrik Berggrens text om olika bevingade ord från 2009. Han skriver bland annat om "social medier" som något som upphäver linjär tid: Facebook får tiden att bli både då- och nutid. Förr lämnade vi personer och händelser bakom oss, nu är allt med oss - och flyter också över rumsdimensionen.

Har nyss kommit in från en vinterpromenad med fru och barn. Vi hade pulka, termos med varm choklad och hembakta lussekatter med oss. Snön var kompakt och hård på gatorna här uppe, kylan har varit sträng några dagar, så till den grad att snön har torkat till stora kristaller. Samtidigt kan jag inte se gatan som den är idag utan att tänka på när jag själv, kanske anno 1984, åkte längdskidor här uppe. I min walkman hade jag Hasse & Tages revy Spader Madame med fantastisk musik av Franz Schubert. När jag skriver detta så står Emil och diggar till skivan han fick av sin farmor med klassiska pärlor för barn. Jag undrar vad han kommer att minnas från sina vintrar?
Om en timma så ska vi gå ner till grannarna Paulsson för att äta middag. De har bott här sedan husen byggdes 1975. Jag minns dem från när jag var liten.

Eller är det bara det att man har nått en ålder då man inte bara lever för nuet eller nästa stund, utan faktiskt tänker både flera steg framåt och många steg bakåt? Det må vara hur som helst med den saken, men det är i alla fall väldigt härligt.

Blackwater och rättvisa

2010-01-02T00:41:00.000-08:00

På nattduksbordet ligger just nu "Blackwater - världens mäktigaste privatarmé", och det är en ohyggligt skrämmande och intressant läsning om hur Washington har sålt ut stora delar av den militära verksamheten till privata intressen. Ofta tycks det dessutom finnas starka kopplingar till teokonservatism, dvs. extremt - nästan fundamentalistiskt - kristen höger.
Författaren Jeremy Scahill har riktat sitt fokus på Blackwater, och beskriver hur företaget bildades i slutet på 90-talet, ofta i lite motvind, men hur 9/11 kom att innebära lysande tider för alla privata entreprenörer inom säkerhetssektorn.
När Paul Bremer skulle tillträda som "chef" över Irak 2003 fick Blackwater kontrakt på att agera livvakt. F.d SEAL-, SAS- och chilenska commandosoldater rekryterades som vakter. Pengarna de betalades var nästan tiofalt högre än de reguljära amerikanska soldaternas löner.
Nå, läser i DN att en grupp Blackwatersoldater nu har friats i en civil rättegång i USApå grund av "formella fel". Om jag har förstått saken rätt kan dessa soldater inte ställas inför krigsrätt då de inte lyder under de vanliga krigslagarna.

Jag fortsätter läsa min julklappsbok. Lika spännande som djupt nedslående. Man vill gärna älska och omfamna USA - människorna, kulturen, all musikhistoria, all film, alla stora ideér... och så då, tyvärr, dessa mäktiga vita konservativa bakåtsträvare som på fullt allvar talar om korståg.

Året i några bilder

2010-01-01T00:15:00.000-08:00

Några bilder från det gamla året, utan någon egentlig kronologi.

I början av året så gjorde jag och Max T ett litet test av olika mikrofoner inför höstens Big Bag-inspelning. Vi fick med en liten ljudtekniker på köpet!

Jag och Stefan passade på att spela in lite fiol till ett Big Bag-spår då familjen besökte The Waldemarsons i New York. Emil bekantade sig med sin nya ukelele.

Vi hade det stora nöjet att få besöka Linda och Hans i somras. Det blev några underbara dagar (med långa uppesittarkvällar) med svensk högsommar, god mat och god dryck.

Vissa påstår att det inte var ett blåbärsår, men skogen kring Lunde menade annat. Här förser Emil sig!

Bilarna var höjdpunkten när vi besökte Gröna Lund.

De senaste två veckorna så har den globala uppvärmningen tagit en paus. Emil fick en liten smak av hur vintrarna var när hans föräldrar var små. Pulkaåkning, varm choklad och hembakta lussekatter!

Det här är avkoppling man skulle kunna sälja dyrt till stressade innerstadsmänniskor: att en tidig vårdag få jobba sig varm med att hugga och stapla ved.

En modifierad årets-lista

2009-12-30T22:19:00.000-08:00

Här kommer min, något modifierade topplista över året som (snart) har gått!

Årets avkoppling: Att åka till Lundeborg, Ulles föräldrars fantastiska sommarställe, i Ljungby. Här faller man in i en annan, mera vilsam lunk. Inga onödiga prylar, inga ringande telefoner... ingen uppkoppling! Till och med att diska för hand blir till något rofyllt. Ulle och Sofias gamla lekstuga börjar nu bli till Emils, vilket gör det hela ännu mera roligt och betydelsefullt. Vedhuggning, bär- och svampplockning och kakelugnar.

Årets frukost: Måste vara att gå ner på East Bay Diner, första avenyn i New York, halv fem på morgonen med Emil. Sitta och se på poliser som går av skift, byggnadsarbetare som går på, stammisar som bara hänger... Nån gång var vi där till och med innan dagens leverans av morgontidningar hade kommit. Tack och lov rättade vår dygnsrytm till sig något under resans gång.

Årets inspelning: Att åka ut med Oa, Jalle, Max och Micke till Lundeborg och rigga upp min studio för tre dagars inspelning i mitten av september. Det var helt klart en stor fördel att befinna sig på långt avstånd från vardagen. Inte minst var den obefintliga mobiltäckningen ett stort plus.

Årets road-trip: Emil, Ulle och jag åkte till Nynäshamn oceh Stockholm för att hälsa på Linda, Hans och Dina i slutet av juni.

Årets byxslitage: Att sitta på Wild West och trubadura har jag gjort ett antal gånger under det gångna året. Första timmen så brukar jag anpassa repertoaren inte efter publiken utan efter miljön: mycket amerikansk tidig country, countryblues och traditionell folkmusik brukar det bli.

Årets hår: det som mellan april och den 10:e juli växte i ansiktet på mig. Av någon, fortfarande outgrundlig anledning odlade jag skägg.

Årets bok: så mycket skönlitteratur har det icke blivit i år, så det får bli "Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander" av Elisabeth Åsbrink. Detta är en oerhört välskriven bok om hela Norénaffären i början av 00-talet. Personligen så missade jag en del av kalabaliken då jag och Ulle var i Nepal och Kambodja under tre månader - men jag var ju hemma vid sommaren då de ohyggliga skjutningarna vid Malexander inträffade. Nå, denna bok beskriver på ett bra sätt hur ett antal olika ideér och uppfattningar om en pjäs och dess möjligheter i slutändan fick ett så fasansfullt slut.

Årets konsertupplevelse: Way out west-festivalen i augusti, Göteborg. Jag och vännerna Niclas och Dan såg under två dagar en massa bra musik, mitt inne i Göteborg. Det var som att återuppleva Hultsfred från 90-talet, minus att kravla runt i ett lerigt tält och minus folköl. Band of Horses, Robyn och Basement Jaxx gjorde ett stort intryck på mig. Inte minst de senaste; jag hade väntat mig två nördar med varsin laptop på scen och noll kommunikation med publiken - och istället fick jag två nördar med laptop, fantastiska sångerskor och ett helt otroligt samspel med oss i publiken!

Årets gästvänligaste: Sofia och Stefan i New York som vi bodde hos tio dagar i oktober. Stefans omsorg om Emil då han gjorde om klädkammaren till ett litet rum, bara för honom, var en väldigt fin gest! Det var underbara dagar, och gav möjlighet att se denna otroliga stad på ett unikt sätt.

Årets pryl-mani: AES-mässan i New York. Att på nära håll få se alla dessa studioprylar man bara kan drömma om. Nå, vissa befinner väl sig i en prisklass som inte gör dem ouppnåeliga, men mycket av vad jag såg kommer nog att förbli en dröm...

Årets kanske-nästa-år: Jag och några kompisar började bubbla för några dagar sedan om en tänkbar resa längs Highway 61, oktober 2010. Än så länge är det hela mycket oklart, men vi är fyra som är riktigt sugna på att flyga till Chicago alt. New Orleans, för att sedan hyra bil och styra längs nämnda väg. Möjligtvis att man bara gör halva vägen, och åker hem från Memphis och sparar andra halvan till ett senare tillfälle. Frågan är hur mycket man bör planera in under 7-8dagars tripp. Nå, än är inget bestämt, men alla är riktigt sugna!

Lägre puls

2009-12-22T11:45:00.000-08:00

Har haft fyra dagar hemma nu. Aah! Har börjat följa The Wire igen, den här gången på en köp-dvd, senast jag såg serien var när SVT sände första säsongen för en fyra-fem år sedan. Den är mycket bra, och om jag någon gång kommer till Baltimore så vet jag verkligen vilka områden jag ska undvika. Där ser man, lite allmänbildning på själva jullovet.

Nå. Klementinerna är inlagda för i år. Denna delikatess står på julbordet som efterrätt för tredje året i rad. Första året tyckte Ulle att det var för mycket saffran, förra året plogade jag för djupt i citronskalen vilket lämnade en något subtil men ändå märkbar bitter eftersmak. I år stod jag utan vitt, torrt vin, men jag tror att kardemummakapslarna, stjärnanisen, kanelen, vaniljstången och tidigare nämnda ingredienser i år, äntligen, tredje gången gillt, kommer att gifta sig bra.
Likaså är skinkan kokt, julgranen klädd, julklapparna inhandlade och såväl julwhiskyn som julvodkan redan tullad på.

Att svägerska och svåger från USA är hemma under julen borgar för ett trevligt dan-innan-julaftonkalas i morrn hemma hos svärföräldrarna. Trevligt brukar det förvisso alltid vara, men deras frånvaro de senaste åren har varit uppenbar, inte minst när det kommer till aftonens spel- och sångstund.

Nu ska jag grubbla lite över hur man kan sammanfatta det här året. Envisa rykten gör gällande att det inom kort dyker upp ett inlägg över märkvärdiga och minnesvärda händelser, låtar, filmer och dylikt, även på denna blogg!

Högt tempo

2009-12-18T00:52:00.000-08:00

Idag har jag andats ut. Eller kanske om jag till och med gjorde det igår, ungefär vid 11.45.
Den senaste tvåveckors-perioden har varit tuff. Luciatåg och julavslutningskonserter. Och även om jag har gjort det förr, så känns pressen svårare för varje år.
Båda nätterna inför dessa tillställningar sov jag otroligt dåligt, drömde om allt som teoretiskt sett kunde gå snett, och vaknade på tok för tidigt.

Nå, nu är det klart. Och jag är väldigt nöjd med resultatet!

Två gig i helgen - och sen är det jullov på riktigt.

Krutov, Makarov, Larionov, Kasatonov och...

2009-12-11T02:12:00.000-08:00

...Fetisov.
Fem namn som än idag sänder kalla kårar längs med ryggen. Rysk klapp-klapphockey på den gamla goda tiden då allt var svart eller vitt. Järnridå, mur och ubåtar.

Tre Kronor förlorade alltid - fast i Wien 87 vände det. Tichonov i båset var grå, gråare än vanligt.

Nå, läser att Fetisov, 51 år ung gör comeback på isen. Grymt!

På tal om den gamla goda tiden. Tipsar om en märkvärdigt fin film också: Das Leben der Anderen. Den ska jag se om under julen.

Årets mest oväntade video

2009-12-06T12:36:00.000-08:00

Det här trodde jag aldrig:

Har låtit hela julplattan rulla några gånger under helgen, och jag tycker faktiskt att den är riktigt bra. Och oväntad...!

New York-resa bokad!

2009-12-04T05:17:00.000-08:00

Än en gång har jag ställt in siktet på New York - denna gång dock utan fru och barn, istället är det vännen Nicke som följer med. Dan J skulle följt med också, men tvingades lämna återbud.
Tre hela dagar i slutet av februari blir det i (vad jag tycker är) världens bästa stad.
Den här gången kommer det nog handla mycket om musik. Nicke har snappat upp gruppen Dirty Projectors som spelar i av Lincoln Centers alla konsertsalar. Att sedan en av Sveriges bästa musikjournalister haussar gruppen gör ju inte att man blir mindre intresserad.
Sedan har vi en lördag och söndag att fylla med bra musik, men det ska nog inte bli något problem. Sista kvällen, måndan, så skulle jag gärna träffa Brian LaGuardia och gå och se The Knicks i MSG. Ulle och jag träffade Brian och hans kompis Larry i Nepal 2003, när vi gick The Annapurna Trek så det vore förbaskat trevligt att få träffa Brian irl igen. Tack vare Facebook så har vi återupptaget och kunnat hålla kontakten, men varken september 08 eller nu senast i oktober så gick det att få till ett möte.

Utöver musik och basket så ska jag den här gången verkligen ta mig tid att fotografera. Längtar efter att få slänga på det långa objektivet och bara försöka knäppa folk! På bild alltså. Och alla dessa miljöer...!

Sedan kan jag ju tycka att jag är ganska enkelspårig...tre gånger i New York, och än har jag inte sett något annat än just New York.

Jag lovar här och nu mig själv att om jag nånsin kommer till USA igen så ska jag se antingen Chicago, Memphis, Nashville eller Washington. Och New York då, förstås.
Inte minst hade det varit trevligt att få hälsa på Peter i Washington!

Tack, HBO

2009-11-28T07:54:00.000-08:00

Däckad av magont och huvudvärk har jag spenderat hela dagen i horisontellt läge med den utmärkta HBO-serigen Bored to death som enda sällskap. Å denna serie är det bästa jag har sett på väldigt länge. Kanske den bästa sedan den danska Föreställningar och den svenska Upp till kamp. Och 30 Rock var riktigt bra, åtminstone under de två säsonger jag följde. Nå, de spelar ju i lite olika genrer, så långtdragna jämförelser kanske inte är rättvist.

Huvudrollen i Bored to death spelas av Jason Schwartzman, som åtminstone jag har sett i Wes Andersons Darjeelin limited. Jason är skribent och författare men börjar efter att hans flickvän gått ifrån honom knäcka extra som privatdetektiv. Vid hans sida finns serietecknaren Roy. Jasons chef spelas helt underbart av Ted Danson (Skål).
Jasons extraknäck till trots så är det verkligen ingen kriminalserie. Hans uppdrag består av att finna en förfluten flamma, en stulen skateboard. Inga stora ärenden, utan istället så handlar det mycket om relationer.

En ibland skruvad, ibland mycket svart rolig serie som får en att känna sig som en lite bättre männsika efter att man har sett den. Se den!

Fortsatt frisk!

2009-11-26T00:23:00.000-08:00

Har nog lyckats undvika magsjuka! Tack och lov. Hade verkligen inte haft tid att ligga däckad just nu. Fast när har man det, egentligen.
Resten av familjen har hämtat sig också, skönt.

Vab

2009-11-23T22:45:00.000-08:00

Igår kväll kom Ulle och Emil äntligen hem från Stockholm. Äntligen! Jag är världens sämsta gräsänkling. Mathållning under all kritik, hushåll i upplösning. Igår åt jag frukost efter jobbet. Efter jobbet!
Storebror Stefan och pappa Stig är lika usla när de är själva, så det är helt klart någon slags släktdrag.

Ulles helg i Sthlm blev nu inte riktigt som hon och Linda hade tänkt sig: på lördagen blev Linda magsjuk (tack dagis!), på måndagförmiddan var det Emils tur - och nu i morse blev Ulle sjuk. Så idag vabbar jag.
Spänningen blir olidlig: onsdagens och torsdagens lektioner är extremt viktiga - ettornas luciafirande ska börja repas på allvar då, så jag hoppas att jag klarar mig denna gången också. Senast det begav sig, i våras, så lyckades jag av någon anledning undvika den lokala magsjukan (den drabbade först Ulle, sedan Emil).
Dessutom har jag gig onsdag-lördag på en lokal restaurang och det vore grymt tråkigt att behöva ringa in vikarie.

Min gräsänklingshelg handlade till stora delar om film, dålig mat och två gig. Min fingerspitzgefühl vad gäller filmval svek mig denna gång: av sex hyrda filmer så var det ingen som gjorde något större avtryck. Dokumentären om Billy Paul (philadelphia-soul-sångaren) Am I black enough for you var inte alls så bra som jag hade trott. Slarvig och trött klippning, de scener med nerv var alldeles för få, hela upplägget kändes upprepande. Tråkigt, men sant.
Russell Crowe och övriga skådisar i State of play var bra, men historiens twist under den sista fjärdedelen av filmen blev...för mycket. Däremot var miljöskildringarna av Washington fina. Upplägget lät så bra: politisk thriller i journalistmiljö i Washington. Faktum är att den allra sista scenen - under eftertexterna, var den allra bästa. Det var en slags hyllning till papperstidningen - en enda vacker skildring av hur en tidning trycks och pressas, paketeras och skeppas iväg.
Det bästa i filmväg var faktiskt att se om The Office-boxen. Den brittiska versionen.

I Stockholm så såg Hans till att Ulle fick se lite Sthlm på söndan (det var ju faktiskt hennes födelsedag också!). Julmarknad i Gamla Stan med Dina och Emil, och NK:s julskyltning, och restaurangbesök. Jag fick marsipangodis som jag ska försöka att spara fram till jul.

Idag blir det alltså vab för mig. Emil är på bättringsvägen, men det vore inte rätt att skicka honom till dagis än. Kanske i morrn, vi får se.

Lite gnäll på gamla, heliga kossor.

2009-11-20T02:32:00.001-08:00

Philip Roth och Woody Allen har hunnit med att skapa en del riktiga pärlor. Kanske är det ofrånkomligt att man under en lång karriär dock, till sist, börjar upprepa sig. Woody Allen har väl i princip gjort samma film de senaste femton åren, och vad gäller Roth så får jag väl erkänna att jag inte har läst de senaste tio årens alla böcker. Däremot så plöjde någon gång kring det senaste sekelskiftet alla hans tidigare. Minns än hur jag mer eller mindre snubblade över hans författarskap när jag stod och försökte fynda på Myrorna. 1999? 2000? Där nånstans.

När jag nu läser att Roth och Nick Cave båda har nominerats till utmärkelsen som går till den sämst beskrivna sexakten så är jag inte förvånad. Har någon gång tagit mig igenom en litterär avsugningsscen som bredde ut sig över flera sidor. Flera sidor! I den senaste boken så lyckad huvudrollspersonen (en äldre man, förvånad?) omvända en yngre (japp) lesbisk kvinna till heteronormen. Och jag måste erkänna att Woody Allens Whatever works, den kommer jag att se enkom för New York-miljöerna. Om jag nu ids ens det.

Well, å andra sidan. Vad kan man begära? Hur många stories kan man ha i sig?

Är det någon mer än jag som minns Ernst Günther i rollen som konstnär i... vilken film var det nu?...nu står det still. Får konsultera min vän Niclas - han minns allt! Österlen, svensk tevedeckare, Günther som konstnär (och pappa till någon av poliserna) - nå, saken är den: han målade alltid samma motiv. Dag in och dag ut, nya tavlor, men alltid samma motiv. Den tanken gillar jag ju, så varför skulle inte Roth och Allen (och Stones och Ac/dc) kunna harva på?

Hur som haver. Familjen avvinkad på stationen.
Har en lista på en fyra-fem filmer som jag ska i helgen, så efter jobbet blir det till videobutiken. Hinner man klämma in två filmer ikväll innan det är dags för gig?

Lite gnäll på gamla, heliga kossor.

2009-11-20T02:11:00.000-08:00

Män i fält

2009-11-19T04:39:00.000-08:00

Då två av mina närmaste familjemedlemmar (extremt nära) åker till Linda i Stockholm under helgen så blir jag gräsänkling från fredag till måndag kväll. Det är blandade känslor inför detta: å ena sidan skönt att få sova ut, å andra sidan brukar ordningen i hemmet erodera på några få timmar då jag blir lämnad ensam.
Tack och lov så spelar jag båda helgkvällarna, då har jag åtminstone ett schema att följa.
Det lutar mot att det kommer att konsumeras skräpmat, krigsfilm och sprit i helgen.
Förhoppningsvis så kommer jag att spendera minst tio timmar i hemstudion också, allt annat vore ett ruskigt waste of time!

Only in Laholm!

2009-11-10T01:06:00.000-08:00

En mycket klok kommundirektör i Laholm har insett hur lösningen på all världens problem (nåja, Laholms problem) ser ut: Glada hattar! Extra viktiga laholmare (60 stycken) har begåvats med varsin hatt (till ett sammanlagt värde av 18 000:-).
Blir det inte bra nu så blir det aldrig bra. I skrivande stund dock osäker på huruvida hatt kan tjäna som ersättning för (eller bara komplement till) influensavaccin.

Tillbakablick på 5:e november

2009-11-05T07:52:00.000-08:00

"Life is what happens to you while you're busy making other plans." Så sa John Lennon. Jag tror jag är bra på att leva i nuet - morgondagen är inte mitt största bekymmer. Däremot ser jag gärna bakåt, det tror jag kan vara bra.

Så här gick det till 2007

Hagen var pojkens absoluta favorit under en lång tid! Stella fann en bra plats att ligga på också!

Så här gick det till 2008

Ett år äldre kan man hjälpa sin far med allehanda sysslor. Exempelvis kan man vara behjälplig med att hälla mjöl i mixern när det ska bakas!

Måndagsbio

2009-11-03T01:34:00.000-08:00

Vid det årliga biobesöket igår (fast vi blev så taggade att vi funderar på att göra det till en måndagsgrej, barnvaktande mor- och farföräldrar har vi ju) så såg vi Julie & Julia - en fantastiskt skön film. Den utspelar sig på två olika plan: dels så följer den Julia Child under 40-talet och framåt, dels Julie, en 30-årig kvinna i dagens New York.
För att fly börjar Julie laga mat. Närmare bestämt så betar hon av Julia Childs mastodontbok "Mastering the art of french cooking" under ett års tid. Och bloggar om det hela. Byggt på en true story. Eller två trua stories, för att vara korrekt.

Meryl Streep (Julia) spelar med stora gester, medan hennes man i filmen (Stanley Tucci) låter det mer återhållsamma betyda så mycket mer. Kvällen innan såg vi samma par i Djävulen bär Prada på teve - och också där spelade Streep/Tucci otroligt bra tillsammans. Tucci ska jag absolut se mer av! Också Amy Adams som spelade Julie var förbannat bra.

Julies besatthet av Julia, hennes känsla av att hon är där med henne i köket fick mig faktiskt att fundera på hur min egen och mina vänners besatthet av vissa musiker, vissa sound, vissa studios, ibland - säger ibland, kan kännas närvarande i ens egna skapande.

Nå, förhoppningsvis så går bröderna Coens A serious man (den verkar lovande!) samt Michael Moores granskning av kapitalismen upp på en biograf nära oss kommande vecka.

Trash Cash

2009-11-02T03:06:00.000-08:00

Aha, det är här det hamnar! Allt (eller åtminstone 2500 ton dagligen)av allt skräp från New York! En dag under vår semester i New York så satt ju jag och Ulle och funderade över hur mycket som levereras till och från denna stad.

Hanksville Farm Blues

2009-10-26T00:07:00.000-07:00

Vägen mellan Landskrona och Eslöv är en av de mest bedrövliga sträckorna jag känner. Platt, blåsigt och ensligt.
I helgen så satt jag i en bil tillsammans med min vän och bandkollega Oa på den här vägen. Och givetvis bryter växellådan ihop någonstans utanför Svalöv. En ilsket blinkande pil på instrumentbrädan följdes någon minut senare av en bil som varken kom fram eller tillbaka.

Jag och Oa var tillsammans med Jalle på väg till Eslöv för att spela på deras bluesfestival. Det är den andra av de svenska bluesfestivalerna vi i Big Bag har spelat på. Den andra är Mönsterås.
Nå, unikt för Eslöv är att den går av stapeln under hösten, annars går de under sommarmånaderna. När vi tidigare på lördagen stämt möte hemma hos mig för gemensam avfärd så hade jag och Oa tyckt att det var tråkigt att Jalle ville köra sin egna bil och inte ville åka med oss, men han hade så bråttom hem så han var tvungen att köra själv.

En timme senare var vi jäkligt tacksamma över Jalles envishet. Han låg 500 meter framför oss och fick vända och plocka upp oss. Gemensamt sköt vi sen Oas bil cirka 300 meter uppför slättens enda lutning, upp till en avsticksväg som ledde till en enslig gård. Jag väntade mig att höra banjomusik när jag såg att gården var döpt till "Hanksville Farm".
Vi lastade om bilarna, lyckades undvika konfrontation med lokalbefolkning (vi hade alla lite Deliverance-feeling...) och körde de sista kilometrarna till Eslöv.

Oa var mer än lovligt uppstressad inför bilhaveriet - och det är förståeligt, klockan 10 på kvällen skulle han befinna sig i Göteborg för att spela på sin vän Mike Carolans dotters bröllop. Dessutom - det är officiellt nu, så jag kan skriva om det, ligger han i skilsmässa och ska under kommande vecka ägna sig åt flytt. Huset (Jamabo) som han och Anita ägnat tio år åt att renovera kommer att få en boende färre. Nu ska han flytta till Walter Bengtssons gamla sommarhus i Steninge tills han hittar något mera centralt i Halmstad.

Det var under de här hektiska eftermiddagstimmarna mest snack om hur vi skulle lösa sitsen, hur och om Oa skulle låta bilen stå till på söndag eller måndag, kanske skulle han ta tåget till Göteborg direkt från Eslöv (det var en herrans tur att han inte försökte det, numera är Eslövsstationen bara trafikerad av Malmö-Kalmartåget.)
Jag led med Oa!

Det fantastiska medborgarhuset i Eslöv var otroligt häftigt att få insyn i. Huset är ritat av Hans-son of Gunnar-Asplund. Vid en pratstund med en lokalfotograf så hörde jag påståendet att Hans också skulle ha ritat FN-huset i New York. Än har jag inte undersökt sanningshalten i det.

Klockan fem på caféscenen gick vi på. Ett hundratal människor hade samlats och fler dök upp under spelningens gång. Vi körde en repertoar med några tolkningar (Muddy Waters, Elmore James, Willie Dixon m.fl.) och några egna. Fyrtiofem minuter stod det på kontraktet och vi drog "bara" över sju-åtta minuter. Troligtvis så var det bra ljud ut, på scen var det helt o.k. Ofta tenderar det till att vara för högt, både ut och uppe på scen, men Ralph (ordförande i Eslövs bluesförening och musiker själv) visste vad han gjorde när han ställde in ljudet.

Jag älskar verkligen att spela såna här koncentrerade korta pass inför sittande publik - det gör verkligen att man spelar med stort fokus, eftertänksamhet och - feeling. Man gör inte för mycket, inte för lite, och framförallt min och Oas uppmärksamhet på varandras gitarrspel blir något utöver det vanliga. Kommunikationen på scen blir så oerhört koncentrerad, nerkomprimerad till det minimala - men oerhört "informationstät" - en blick kan byta allt ifrån "du tar nästa runda", eller "vi slår av" eller...ja, osv osv..

Nå - hade kanske lika gärna spelat senare på kvällen på stora scenen - men då hade samma låtar fungerat på ett helt annat sätt. Då hade det här intima samspelet på scenen ersatts av mycket större gester, mycket av dynamiken och artikulationen gått om intet. Å andra sidan så hade kanske energin och svänget var mer påtagligt. Detta är tjusningen med att spela. En oerhörd rik upplevelse: att få göra samma material inför så olika typer av publik. För några veckor sedan spelade vi inför åldringar på ett aktivitetscenter i Halmstad, några veckor innan det spelade vi samma låtar inför hårdhudade MC-människor i Göteborg som ville dansa.

Någon övernattning på anrika (?) Hotel Sten Stensson Sten blev det alltså icke, istället så rafsade vi ihop våra grejer på fem röda, hann med att sälja ett gäng skivor (ett dussin för att vara exakt) och packade in oss i Jalles bil.

Vi var tvungna att stanna till vid Hanksville Farm för att Oa hade glömt vägbeskrivningen i sitt gamla bilskrälle. Otäckt i mörkret. Nå, mina fördomar om ursprungsinvånarna i bygden kom på skam. Inga KKK-tåg, inga banjospelande dvärgar och ingen som ville höra oss skrika som grisar heller!...

Till skillnad från Jalles och Oas fortsatta äventyr så blev min kväll mycket lugn. Jag hann precis hem för att vara med om när Emils morföräldrar påbörjade nattning. Ulle jobbade. Gott att hinna säga godnatt till den lille. Sen blev det en öl och lite läsning. Installerade lite nya pluggar på musikdatorn och la mig tack och lov tidigt.

Oas billösning: Hans svåger hämtade honom i Snöstorp. Han blev körd till Jamabo, tog Anitas bil och körde till Ggb. Hann fram till spelningen på bröllopet och spelade fram till småtimmarna. Hem till Hstd söndag eftermiddag. Ledig idag från jobbet för att åka ner till Svalöv och fixa med sin bil. Jag avundas honom icke.

Då var man där

2009-10-23T04:57:00.000-07:00

Jaha. Så inser man att ens cineastiska böjelser har fått en snävare sfär. Blotta misstanken om att en film man verkligen vill se kan innehålla scener där barn far illa gör att man kanske inte vågar se den.
Läser om Jesper Ganslandts nya film "Apan" och blir verkligen oerhört nyfiken. När man ser lite förhandsklipp från filmen och ser Olle Sarri bära på ett blödande barn...ja, då blir lite mera tveksam.
Pre-Emil så kunde jag se vad som helst. Och läsa vad som helst, och lyssna på vad som helst. Post-Emil är det dock annorlunda tydligen. Och jag som brukade fnysa lite föraktfullt när folk (med barn) inte kunde med att se hemskheter. Men är ju fiktion, brukade jag tänka. Och nu - är jag där!

I övrigt: jobb. Nästa vecka är det dock höstlov. Måndag och tisdag blir det nog en hel del arbete i alla fall, har inte riktigt kommit ifatt i planeringen.
Ikväll är det dags att leka trubadur igen. På det vanliga haket. Har sex gig inbokade där under den kommande treveckorsperioden - och sen börjar julborden där, och då jäklar blir det nog ett femtontal gig innan jul.
Big Bag åker till Eslöv för att spela på deras bluesfestival i morrn. Alltid gott med gig där man kommer till dukat bord. Bara att hoppa i bilen, gitarren där bak - och allt finns på plats! Tidigt eftermiddagsgig var det tydligen, bra för sen ska vännen Oa spela på bröllop i Götelaborg.

Tio-i-topp, jetlag och boktrave

2009-10-18T20:34:00.000-07:00

Hemma! Eller mera: hemma... Flygresan överstökad, och det är skönt. 18 timmars resande var hårt - vi hade farhågor vad gäller Emil, men han klarade av det riktigt bra.
Att få se hans glädje över att morfar stod på perrongen, eller lyckan över att komma hem till sitt hus, sin gitarr, sitt rum... Eller att mormor stod innanför dörren och väntade, tja, det var härligt!

Nu skulle man kunna göra listor över vad som har varit bäst, men jag tror jag hoppar det. Om man börjar i andra änden, över det vi fortfarande inte sett av New York, så Queens, där har vi inte varit. Hade velat se mer av Brooklyn. Upper East. Upper West. Trader Joe´s, bara för att få ha sett. Amerikansk fotboll, basket. Nå, New York finns ju kvar. Och Stefan och Sofia är ju där till sommaren åtminstone, så kanske kanske... februari? Vi får se. Men jag vill!

Har en härlig boktrave med mig hem. Många böcker om New York, några biografier - bl.a om producenten John Hammond (och det är ju stark N.Y-koppling på det), David Byrnes cykelmemoarer och en hel del audiolitteratur. Den som jag har börjat tröska heter New York Calling, och är en samling texter av olika författare och skribenter om deras N.Y.

Nästa gång i staterna så ska vi nog utvidga våra cirklar: Chicago, New Orleans och Washington finns högt upp på mina städer att se-lista. Jag vill åka tåg!

Nu börjar vardagslunken: lektioner, planeringar, möten. Gig. Tre denna veckan, två på WW, och på lördag styr Big Bag till heta Eslöv för att spela på deras (faktiskt rätt stora) bluesfestival. Har inte riktigt koll på vilka mer som spelar, men de brukar ha några bra internationella besökare. Och så vi då, från lilla Hstd.

Avslutar med en bild på Emils favoritskulptur: (här i en arty-fartykomposition bak galler. Kunde ses som något slags metafor, men det väljer man ju själv).

Over and out

2009-10-17T13:56:00.000-07:00

Då går vi ner på gatan om en timma för att stanna en taxi till JFK! Känns lite vemodigt att semestern är slut - dessa tio dagar har gått väldigt fort! Och så mycket vi har hunnit med!
Det har verkligen varit otroligt lyxigt och antagligen få förunnat att få turista på det här sättet. Vi har aldrig behövt känna någon stress över vad vi ska hinna med, utan vi har alltid känt att vi kunnat göra precis vad som helst. Underbart!

Museet igår var så jäkla bra. Trodde inte att jag skulle bli så gripen, med det blev jag. Och, oj, vad jag tänkte på min kompis Oa - han hade antagligen fått hjärtsnörp av att stå och se Elvis bibel, Chuckens gamla leopardväst eller Mick Jaggers jumpsuit - decimetrar bort i en monter.
Själv tyckte jag Keith Harings skinnjacka som han designat åt Madonna var cool att se. Storebror Stefan hade antagligen stannat till lite extra vid CBGB-montrarna...

Ulle och Sofia rumblade runt i natt i Greenwich, de gick till Village Underground, medan Stefan och undertecknad tog hand om hem och barn. Nå, deras rumblande varade bara fram till halv två så de var ganska utvilade i morse när allt började om. (Dvs. Emil vaknade.)
Nå, lite sista-minut-shopping, en drink på Trump Bar och en sista middag nu, alldeles strax.

Näst sista dagboken från N.Y

2009-10-16T05:47:00.000-07:00

Så, fredag morgon i New York. I morrn kväll åker vi hem, så idag gäller det att krama ut mycket. Undertecknads fru och svägerska började redan genom att gå upp klockan sex för att hinna med ett Yoga-i-helvete-pass. Å då vaknade ju jag också. Å Emil förstås. Låg en stund och försökte somna om, men fann det för gott att gå upp. Och låta Stefan sova, så jag och Emil gick ner till Dajjnern. Nu är vi tillbaka.
Emil sa precis att han gillar Olle och Sigge, och att han saknar dem! Nu kollar han klipp på min mobil där han och Olle tillsammans sjunger såna härliga gamla klassiker som Li Akkan och Bagged Oude. Låtar som de skrev i Mellbystrand i somras.

Igår hade jag och Ulle en egen kväll i New York. Fia och Stefan åt med Emil innan Stefan gick til sin kör.
Vi åt på en kubansk restaurang i Greenwich - fantastisk mat! Å sicka trubadurer! -En mycket fin gitarrist ackompanjerad av en kille på percussion.
Sedan såg vi Chicago på The Ambassadeur Theatre, 49:e och Broadway. Det var också en upplevelse. Säkert 30 personer på scen, alla oerhört proffsiga. Trodde inte att det skulle vara så enkelt att få tag på biljetter om man var ute i sista minut. Tidigare på morgonen surfade vi runt för att leta föreställning - pjäsen med James Gandolfini (The Sopranos) var helt slutsåld, så den kunde vi inte se. Men Chicago var inte illa det heller!
Nå, hur bra den är var, så började jag nästan klippa med ögonen i slutet av första akten. Ulle nöp mig då och då (jag har en lång historia av att somna på teaterföreställningar, bio och till och med under en vigselakt en gång). Den sköna, mjuka fåtöljen gjorde sitt till. Pausen räddade mig. En rulle med Mentos under andra akten gjorde att jag mirakulöst höll mig vaken.
Någon drink i skybaren uppe vid Columbus Cirkle blev det icke. Hem och sova fick det bli. Nattsudd fram till 22.30 får räcka nuförtiden.

Tidigare på dagen hade vi tagit taxi ner till Spring Street för lite shopping - vädret var sådant. Första dagen med regn och kall vind för övrigt, annars har det varit kring 15 grader varmt och sol. Jag och Stefan gjorde förresten några tagningar på Sitting on top of the world, hans fiol kommer funka grymt bra tillsammans med kontran, dobron och lapsteelet. Mer om inspelningen på Lbs-bloggen.

När vi åt lunch så började vi fundera över hur mycket som konsumeras. Vi fördjupade oss i mjölkkonsumtion:
Om det befinner sig cirka 2 miljoner människor på Manhattan så räknade jag och Ulle ut att om alla konsumerar cirka en halv liter mjölk om dagen (lågt räknat - tänk all ost, allt smör, all grädde, yoghurt, creme fraiche etc.etc.) och varje ko ger 40 liter ko om dygnet. Det blir 25000 kossor i tjänst. Om varje ko är två meter lång så blir det fem mil ko. Det skulle räcka till att bilda en kokedja fram och tillbaka längs hela ön. Häpnadsväckande.
Överhuvudtaget all transport av varor, mat och människor till och från denna lilla remsa är svindlande. Jag vet att det finns en bok om själva stadens uppbyggnad och inre logistik, den ska jag leta upp idag.

Idag är Sofia ledig från sitt jobb! Hennes jobb verkar vara väldigt krångligt... Det blir med största sannolikhet ett besök på Rocknroll-hall of fame-annexet. Utställningen om John Lennons år i New York samt utställningen om New Yorks roll i musikhistorien verkar vara extra intressant!

å några bilder

2009-10-15T06:01:00.003-07:00

Emil kör brandbild, Coney Island

Burger Joint, 57:e gatan. Nästgårds Carnegie Hall, så låg denna joint väl dold efter receptionen på ett snofsigt hotell. Hade aldrig kunnat ana detta ställe som låg dolt bakom ett tjockt, rött draperi. Inte en skylt som visar vägen. Tur att man har så fantastiska guider!

Saker och ting tar lite längre tid när man reser med en liten kille, men det är det värt. Klart att man vill gå själv nerför trappan till tunnelbanan.

Den lilla mackan innan matchen var... mättande! Stefan kämpar!

Resedagbok VIII

2009-10-14T18:49:00.000-07:00

Heldag på stan!
M15-bussen från 33:e upp till 125:e. Gick gatan, som där heter Martin Luther King Jr boulevard, österut till Mornington Heights. Passerade Apollo Theatre där så många av de stora har uppträtt, försökte, men kunde dock inte känna av några historiska vingslag.
Besökte ett riktigt flottigt lunchhak och ett public library på vår väg söderut mot parken. Bredde ut oss i gräset och lät Emil uppfinna en motorsåg av en liten pinne. Han stod och sågade på ett träd en bra stund, medan det att hans moder kunde sträcka ut sig och vila en stund. På väg till Metropolitan somnade Emil (med motorsågen i handen). Väl inne på Met så ignorerade vi alla vackra och märkvärdiga föremål och tog istället en titt på takterassen.

När Emil vaknat begav vi oss till det vansinniga Toys R Us. Pariserhjul och son i extas över alla föremål som kunde väsnas och blinka. Tack och lov så har han ännu inte förstått att man kan byta till sig såna grejer mot pengar, men det är nog en övergående fas...
Middag på Virgil BBQ. Promenix hem.

Som en minnesvärd avslutning på kvällen så erbjöd jag mig att gå och hämta min svägerskas sminkväska som hon glömt på yogapasset igårkväll. "Rakt över Strands" löd instruktionen, alltså nere vid Union Square. Undertecknad har - trots att jag vill tro att mitt lokalsinne är hyfsat - fått för sig att Strands ligger mellan Union och Strykjärnet, något som fick mig att promenera fram och tillbaka i nordsydlig riktning längs alla gator som skjuter ut norrut från Union. För att fråga mig fram går ju inte.
Efter en timmes vandrande så frågade jag till sist någon, och då visade det sig att Strand ligger söder om Union. Mycket märkligt. Fast jag varit där så sent som i lördags, och förra året var jag där flera gånger, så vill jag tro att det ligger norr om. Jag måste ha en blind fläck i mitt lokalsinne. Nåväl, det låg ju förstås söder om. Och rakt över så låg Bikram Yoga.
Väskan var dock inte kvar, den måste någon ha norpat.

Bilder

2009-10-14T05:09:00.000-07:00

Den goe lille ungen.

Varken mina tankar eller mina hopp når riktigt upp till Goethes höjd. Bryant Park.

Resedagbok VII

2009-10-14T04:15:00.000-07:00

I måndags så kunde jag än en gång konstatera att crosstownbussen längs 34:e inte är mycket snabbare än att gå. Jag bussade till 10:e avenyn för att gå på AES-mässan en gång till. Därefter vandrade jag söderut längs 7:e, ner till Chelsea. Skyscraper cheese-burgare till lunch.

Eftersom jag skulle på mässan så gick Ulle och Emil själva. De mötte dock upp Sofia för lunch och lite shopping i kvarteren kring Empire State. Stefan var hemma och övade.
På kvällen så var jag och Stefan på Madison Square Garden och såg New York Rangers. Sicken höjdare! Helt fantastisk inramning och atmosfär. Om det var någon av hemmaspelarna som fick en särskilt varm behandling så var det helt klart Henke i målet. Efter nästan varje räddning så skanderade de hans namn. Det var också en blodtörstig publik - de var väldigt snabba på att känna av vad som kunde bli ett slagsmål. Ett rejält och ett lite halvhjärtat slagsmål på isen fick vi se.
Toronto var inte dåliga, men i mitten av tredje kändes det som att de gav upp och siffrorna rann iväg, 7-2 till Rangers.
Man säger att amerikaner i allmänhet och new york-bor alltid är redo för det nya, och det må så vara, men de är också otroligt duktiga på att bevara minnet av saker, personer och händelser. Så också på MSG: gamla spelare zoomades in i publiken och lyftes fram via olika livequiz och dylikt.
Tack och lov så shoppade jag loss ordentligt efter matchen: keps, t-shirt och tröja. Det skulle visa sig medföra vissa fördelar i går tisdag.

Ulle, Emil och jag tog tunnelbanelinje 6 från Park Av ner till Brooklyn Bridge/Municipal Building på tisdagmorgonen. Vi konstaterade att det såg sig likt ut. Vi spenderade ett antal timmar i Municipal building förra året för att få alla papper och tillstånd som vi behövde inför att gifta oss.

Emil fick förtroendet av en polis inne på Starbucks att passa hans ficklampa medan han gick på toa. När polisen kom tillbaka så peka han på min keps och sa att det var för att jag hade den rätta (N.Y. Rangers) som Emil fick detta. Vi pratade lite och han gissade sig till att vi var från Sverige.
Sedan: St Patricks church, 9/11 Memorial Museum. Än så länge så har nybygget inte nått över stängslet kring Ground Zero, men man dock se att det är en byggarbetsplats. Förra året då vi besökte Vinterträdgården för att se ner över platsen så var verksamheten som pågick där mera förvirrande.

I ett års tid har jag längtat efter maten som vi köpte vid ett food stall vid Wall Street. För fyra bucks. Så vad vi skulle ha till lunch behövde vi inte fundera över. Den var lika god som jag mindes den. Vi åt nere vid Battery Park, därefter gick vi till Staten Island-färjan. Vyn över Jersey City, Manhattan och Brooklyn var enorm. Undrar om någon någonsin har stått och beundrat Staten Island på den färjan. Frihetsgudinnan stod på vakt i New Yorks hamn.

Sen tog vi M15-bussen från Wall Street genom hela Downtown, China Town, Lower East Side och vidare norrut. Jag och Emil gick av vid 14:e gatan medan Ulle fortsatte hemåt.
Barnes and Nobles vid Union Square, Guitar Center på 14:e, Urban Outfitters på samma, sedan gick jag och Emil längs 7:e ända upp till Toys R Us, 47:e. Emil köpte en ny ukelele! Sedan fortsatt promenad till 1:a och 33:e.

Ulle och FIa gick på Yoga (i 38-gradig värme). Låter som rena rama helvetet tycker jag, men de påstår att det var skönt. Sen gick de till The Grey Dog Cafe och åt soppa och sandwich.
Jag, Stefan och Emil var hemma själva. Stefan scannade noter, Emil spelade in sin nya gitarr och jag låg och försökte hålla mig vaken.

En mysid dag, inte minst de där enkla grejerna - sitta i Battery Park och bara vila benen lite, låta Emil springa runt kring träden. Är väldigt tacksam att Emil tycker om sin stroller så mycket, man kunde ju tro att han inte skulle tycka om att sitta så mycket, men han är intresserad av vad han ser, och vill han inte sitta så säger han till. Då får vi stanna vid något cafe eller någon liten park så att han kan göra något som han tycker är roligt.

Resedagbok VI

2009-10-12T03:54:00.000-07:00

Söndag. Hela stan på benen känns det som. Alla ska ut! Dessutom var det "öppet hus" på en del sevärdheter och hemligheter som annars är stängda för allmänheten. Nå - gudstjänst (när hände det senast!) och gospelkonsert i Svenska Kyrkan, 48:a gatan. Förbannat rolig och bra präst. Under några extremt korta ögonblick lekte jag med tanken på att göra kyrkobesök till något återkommande. Kören - och inte minst svåger Stefan, var riktigt svängig och bra. Emil uppskattade musiken och dansa loss på sin stol och uttryckte missnöje när det blev dags för "prat".

Sedan taxi längs hela Manhattans västsida upp till The Bronx. Okänd mark för hela sällskapet, inklusive taxichauffören som släppte av oss cirka två kilometer från ingången till zoo:et. Jag försökte se så infödd och avslappnad ut som möjligt under hela promenaden (fast inombords väntade jag bara på att bli rånad). När vi rådfrågade några lokalinvånare om vägen så såg det chockade ut: ska ni verkligen gå HELA den vägen? De tyckte nog att det var oerhört långt.

The Bronx Zoo: massvis med amerikanska familjer, letargisk isbjörn, lejonen var uppätna av antiloper, grizzlybjörnarna hade rymt, tigrarna hade redan hunnit äta och såg uppstoppade ut, Herr Nilsson-aporna var roligast, glassen var närmast syntetisk, ormhuset såg jag först att det fanns när vi hade kommit hem och jag började läsa om vad som fanns där, ankorna (oerhört lika dem där hemma, guppandes i Fylleån) var de enda som fick Emil att reagera med ett "Yeah!".

Tunnelbanan hem, från cirka 180:e gatan ner till 33:e.
Sällskapet var trött: det blev ingen Yoga i 38-gradig värme, det blev ingen bröderna Coenfilm, men det blev en god pasta och ett gott vin.

Idag väntar AES-mässan för mig, Sofia ska jobba. Jag och Ulle ska gå på Macys, och ikväll så ska jag och Stefan på New York Rangers - Toronto Maple Leafs i Madison Square Garden.

Några bilder II

2009-10-11T03:52:00.003-07:00

Sydstatsinspirerat på Fette Sau, Brooklyn. Lokalproducerad stout.

En mycket snällare attraktion än det hemska pariserhjulet!

Så härligt att se Emils fascination inför Stefans fiolspelande. Med den utsikten! Innan den här resan är över ska jag ta en likadan bild - fast med behärskning över ljuset, den här bilden är inte bra, men jag gillar själva motivet!

Miniatyrcupcakes, Lower East Side.

Rysk restaurang, Brighton Beach. Matrostema på personalen. Vodka till pappa.

Resedagbok V

2009-10-10T18:43:00.000-07:00

Efter en rejäl hemmafrukost med amerikanska pannkakor, lönnsirap, scramblade ägg och bacon så gick vi upp till Park Av/33:e gatan och tog tunnelbanan mot Coney Island.
Efter trekvart var vi framme. Här hade jag varit förut kändes det som, allt var bekant. Måste vara alla filmer och teveserier man har sett utspelas här. Kom att förstå att en av de bästa har jag missat än så länge: The Warriors
Efter att ha klämt i oss lite världsberömd varmkorv vid Nathans så gick vi till pariserhjulet, Wonder Wheel. Emil verkar inte alls ha hans pappas sunda skeptis/rädsla för höjder utan anmärkte bara på att det blåste mycket uppe på toppen. Stefan hade fingerspitzgefuhl och berättade när vi som högst uppe att det var ganska underligt att hjulet fortfarande var i användning trots att det var byggt redan på 1930-talet. Till alla andras glädje och min förtvivlan bjöd de på två varv. Aldrig mer! Men att se Manhattan på 15 kilometers avstånd tar jag förstås med mig!

Därefter följde lite karuseller, painbollskytte mot en livs levande freak (only in America) och sedan blev det promenad mot Brighton Beach. Ryssarnas område. Borsjtj, vodka och blinier.

Tåget tillbaka till Union Square. Shopping-spree på Urban Outfitters. Middag på Curry in a hurry. Bra dag.

Resedagbok IV

2009-10-10T06:02:00.000-07:00

Gårdagen var som en vardag, nästan. Alla var iväg på sitt. Sofia jobbade, Stefan var hemma och övade, Ulle och Emil åkte till Central Park Zoo och såg på sälar, sedan gick de till Metropolitan Museum. Ulles plan var att Emils skulle somna i vagnen där, och att hon skulle kunna gå runt och titta i lugn och ro - istället tyckte Emil att det var så spännande att titta på folk, så han höll sig vaken under nästan hela besöket.
Taket till Metropolitan - som bara det, med sina "stålträd" och sitt upphöjda läge över Central Park, sägs vara en höjdare. (Förlåt, inte menat som ordvits!) Dock fick hon inte se det, det var avstängt av någon anledning. Vi har planer på att i veckan som kommer besöka museet tillsammans, så förhoppningsvis är det öppet då.

Själv så tog jag en crosstown-buss på 34:e gatan, från 1:a avenyn till den 10:e, till Javits Centre för att besöka AES-mässan. Själva innehållet på den mässan tänkte jag skriva mer om på LBS-bloggen, men man kan sammanfattabesöket med några "tags" - ljudteknik, mikrofoner, män, hästsvansar. Hur som helst var det oerhört häftigt att se prylar på nära håll som man bara läst och drömt om. Som en kollega till mig sa: "mera Gearslutzigt blir det inte". Efter detta rusade jag upp till Sam Ash för att köpa roliga gitarrgrejer. Får nog konstatera att jag egentligen inte är intresserad av roliga gitarrgrejer, för det roligaste jag kunde finna var ett gitarrband med amerikanska flaggan på.

Vid femtiden sammanstrålade alla igen i lägenheten. Vi drack lite vin och sen tog vi taxi till 14:e gatans tunnelbanestation. Vidare över till Williamsburg, Brooklyn, för en sydstatsinfluerad middag på Fette Sau. Återigen måste vi verkligen tacka våra lokala guider - detta ställe, ett hål i väggen, hade vi gått förbi. Och hade vi tittat in så hade vi antagligen inte tänkt mycket om det. Men väl inne! Sju-åtta sorters lokala öl, serverade i halv- och helgallonskrus. En halv gallon stout räckte långt!

Senare tog vi oss tillbaka till 14:e gatan, gick längs Avenue A ner till Ludlow och Houston Street. Planen att se lite singer-songwriters gick om stöpet, de ville inte ha in småbarn. Eftersom jag var rätt trött vid det här laget så erbjöd jag mig att åka taxi hem med Emil. Så gjorde vi. Vid tio var vi hemma, och bägge var vi lika trötta.

Morgonpromenaden i morse tillsammans med Emil gick längs Andra Avenyn upp till 42:a, i höjd med Chrysler, därefter gick vi ner till FN-huset, gick igenom Tudor-kvarteren och sen hem igen.
Nu vankas pannkakor! Sedan blir det utflykt för allihopa till Coney Island!

Resedagbok III

2009-10-09T04:53:00.000-07:00

Torsdag förmiddag: Ulle och Stefan på Tenement Museum medan jag och Emil var på Ben Sherman på Spring street. Sedan Guitar Center, Dale Pro Audio och Strand Books i ett rasande tempo. Stefan fixade middag innan han försvann iväg på rep i Svenska kyrkan, jag gjorde honom sällskap upp till 48:e gatan, sedan gick jag till Apple Store och Sam Ash (som dock hade stängt).

Kvart över nio igår kväll kom John Blund.

Några bilder

2009-10-08T05:04:00.001-07:00

Farmor hade smugit ner en reseikon i handbagaget, den kom till användning på Landvetter!

En mycket glad och trött pojk framme! Stefan hade köpt honom en sopbil - lyckan går ej att ta miste på!

En frukost man står sig på!

New York i gryning...

Resedagbok II

2009-10-08T04:52:00.000-07:00

New York, torsdag kl. 07.55.
Emil chocköppnade vistelsen här genom att vid 02-tiden här i natt vilja gå upp. Inte så konstigt, för honom var ju klockan egentligen åtta på morgon. Efter viss övertalning så sov han vidare till cirka 04.00. Därefter satt han i sin säng och läste sagor för sin nalle till klockan fem. Sen satte jag på honom kläder och så gick jag, Emil och Ulle ner till dinern på hörnet för att äta en väldigt tidig, väldigt kaloristinn och väldigt amerikansk frukost.

Precis som förra året så slås man av hur vänliga folk är mot småbarnsfamiljer. Luttrade kypare gullar med Emil och ger honom komplimanger och trugar på honom frukt. Helt underbart och jäkligt skönt när man hemifrån är nästan mera van vid att ses som en besvärlighet när man kommer in på något café eller butik med ett småbarn.

Efter en dryg timmes frukost så blev det en östlig promenad längs 32:a gatan. Efter 2:a, 3:e, Lexington, Madison och Park Av. så vände vi tillbaka. Under tiden hann det bli ljust.
Väl hemma i hissen så somna Emil, så nu är lägenheten väldigt lugn...

I eftermiddag kommer Sofia hem, hon är på resa med sitt jobb, ska bli härligt att få träffa henne! Emil längtar efter sin moster!

Resedagbok

2009-10-07T19:35:00.000-07:00

Framme! Efter en lång dag med tåg, flyg, mellanlandning, mera flyg, passkontroll och sedan taxi från JFK till vår adress här, hörnet 1:a avenyn 33:e gatan, så är vi äntligen framme!

Emil har varit helt fantastisk att resa med. Oftast på ett superglatt humör, kanske någon enstaka dipp - men, han är två och ett halvt...
När vi kom fram hade Stefan förberett en underbart fin middag. Emil höll sig vaken en bra stund efter den, och nu sitter vi med varsin Booker och njuter.

Nå, hur som helst - framme! Mer i morgon. Over and out.

2009-10-06T12:44:00.000-07:00

Känns som om packandet inför den här trippen har gått ovanligt bra. Har inte vänt upp och ner på halva huset för att hitta reskassor, passen är giltiga, biljetterna ligger där de ska och ingen tycks bli glömd hemma. Utom Stella då, som passas av sin ur-matte.
Det ska bli så jäkla intressant att se hur Emil är under flygresan - det kan bli en prövning. Vi åker i morrn på morron, först tåg till Göteborg, sedan flyg till Paris och där byter vi plan. Först kl.01.00 - svensk tid - landar vi i New York. Och då väntar minst en och en halvtimma innan vi sitter i taxi, därefter en timme till innan vi är hos Sofia och Stefan. Lokal N.Y-tid bör vi vara hos dem ungefär vid 22.00.
Nå, det får väl gå som det går.

Att få Stefan att lägga lite fiol till den pågående Big Bag-inspelningen ska bli roligt. Förhoppningsvis ska ingen teknik krångla. Har med mig en CM3-mick och ett ljudkort - men vem vet vad man kan hitta i N.Y, eller på AES-mässan för den delen...

Om ett dygn säger vi godnatt med den här utsikten utanför huset:

Lite grann von oben

2009-10-02T07:41:00.000-07:00

Idag hörde jag Per Svensson på OBS, P1, angående folkbibliotekens framtid. Det var ett förbannat bra inlägg!
Han vill bland annat våga påstå att det finns kvalitetsskillnader i litteratur och andra konstnärliga uttryck - och hans jämförelse med att ingen reagerar med avsmak mot den "elitist" som försvarar ett hälsosamt leverne kontra skräpmat och rökning tycker jag är sann.

Personligen orkar jag mycket sällan missionera vad jag tycker är bra film, bra litteratur eller bra musik. Jag har inte det tålamod som krävs. Rättare sagt - jag säger gärna vad jag tycker är bra, men att försöka få en människa som i mitt tycke saknar litterär eller musikalisk bildning, nej, det faller inte på min lott. Även om jag skulle välkomna en kärvare syn på vad som är bra och viktigt. Jag är helt enkelt trött på den postmoderna kultur- och kunskapsrelativismen.

Nu ska jag vara lite von oben, bara för att se hur det känns:
Jag läser hellre Stig Larsson än Stieg Larsson - alla dagar i veckan. Och jag tycker att fler borde göra det!
Rätt skönt, faktiskt. Tror det blir min melodi framöver.

Jag rasar

2009-09-29T21:28:00.001-07:00

Den elaka svininfluensan har förklädd till en relativ lätt förkylning lamslagit Emils föräldrar. Dock inte mer lamslagna än att speciellt på morgonen så är det lite tjyvtjockt.

Nu åker vi om en vecka. Fortfarande inga vattenkoppor.

Helgen vecka 39

2009-09-27T12:55:00.001-07:00

Har spenderat lördag och söndag på Lunde. Lördagens ägnades mestadels åt att kapa, hugga och stapla ved. Söndagen åt att vila. Som sig bör. Tuppluren är en fantastisk uppfinning, som tyvärr är svår att hinna med i vardagen, men en söndag kan och bör man hinna med en sådan.
Kom hem och bastade för första gången denna höst. Det kommer garanterat att bli en söndagsvana. Till och med Emil är en bättre bastare än jag dock. Jag gillar nog själva idén kring bastun mer än själva lidandet i värmen.

Såg filmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Konstiga grejer: han stekte köttbullar på självaste julafton (de har man stekt tidigare) och de hade veden under bar himmel (och bar in den direkt).
Annars var det en jäkligt fin färgsättning på människornas ansikten, speciellt under filmens första hälft. Välspelad, men ingen märkvärdig film.

Snart är det dags

2009-09-22T01:11:00.000-07:00

9,5 arbetsdagar kvar, ett Öppet Hus på skolan och fem gig kvar. Sedan flyger vi till New York, Ulle, Emil och jag.
Håller tummarna för att eventuella vattenkoppor har slagit ut och torkat till dess. Emil är just nu inne i en eventuell inkubationsperiod... Två kids på hans dagis har haft det, för drygt en och en halv vecka sedan.
Klump i magen!

Olika världar

2009-09-19T23:44:00.001-07:00

Undertecknad spelade på W.W igår. Förbaskat bra driv, både på mig och på publiken. Kvart över elva så höll jag, efter ungefär två timmars effektivt spelande. Efteråt var jag rätt trött - hade haft en rätt intensiv dag som började i ottan då Emil ville upp och larma. Frun jobbade dag. Därefter var det städning och matlagning på schemat. Emils farföräldrar kom på lunch. När Emil sov en stund så passade jag på att gå och lyssna på mina nya monitorer, Yamaha HS80M. Jämfört med mina gamla så låter de som en dröm.
När the wife kom hem så blev det spontangrillning på Ön, engångsgrill och kaffe i termos.

Sedan var det mer eller mindre dags att bege sig till W.W för kvällens gig. Så, en rätt trött trubadur kom hem kring midnatt. Kastade en blick i kalendern; fem gig kvar innan New York, den 7:e oktober.

Nå, det som fick mig att vilja skriva (och vilja minnas) var hemfärden igår. Det var nämligen så oerhört skönt att lyssna på Musikmagasinet (Sr,P1) och deras program om musik och tid. Tajming och tempo. Musikforskare pratade om tempo i olika tolkningar.
Man exemplifierade med bl.a Glenn Goulds olika inspelningar av Goldbergvariationerna - som brådmogen yngling i rasande tempo, och drygt trettio år senare så valde samma Gould att tolka i ett mycket långsammare tempo. Humlans flykt analyserades i jämförelse med Brian Enos Music for Airports. von Karajans tolkning av Beethovens sjätte, Pastoralsymfonin, i jämförelse med...ja, nån annan stor dirigentgubbe vars namn jag nu inte minns.

Det är oerhört vad mycket som ryms inom ordet musik. Och i diskussionen kring musik. Och vårt sätt att möta musik. Här har jag precis suttit och betat av både Ryan och Bryan Adams, Hank Williams och Johnny Cash, Elvis och Chuck Berry för en publik som gått från att vara stillsam och konverserande, upprymd och energisk, skrikig och vinglig, och sen, återigen stillsam, men kanske mera hickande än småpratande.

Och sen, tio minuter senare, är man indragen (nåja) i ett samtal kring musik och tid. När de i slutet spelade min favorit-Schubert (Här sitter jag i värmen, så heter den i Hasse och Tages version i Spader Madame) för att exemplifiera hur man under Romantiken komponerade enligt principen "lunkar fram, står stilla, lunkar lite till, står stilla, springer fram, lunkar, springer igen, står stilla" - ja, då märkte jag hur jag nästan anpassade mitt cyklande efter denna rytm.

Nå. Sedan kom jag hem, och aldrig smakar en whisky så bra som efter ett gig!

ps. vet inte hur mycket som går att hitta på Spotify, men här är spellistan till programmet! ds.

Kanske bättre så här?

2009-09-17T02:41:00.000-07:00

Läser och hör att Bob Dylan ska ställa ut målningar på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Efter att ha sett Dylan spela senast i mars för tredje gången på sju år, så måste jag nog erkänna att jag blir mera sugen på att se hans tavlor än att höra honom igen.
Senast kände jag mig halvt rånad. Malmö Arena var en besvikelse rent akustiskt. Eller så satt vi helt galet - men för de pengarna så borde alla stolar låta bra, även de högt upp och i mitten av arenan.

För övrigt så vore jag tacksam om någon kunde tala om för mig: får jag verkligen spara en digital kopia av ett Dylanverk på det här viset? Och publicera den på min blogg? Fast å andra sidan; får verkligen B.D låna Midnight Special och göra om den lite grann och sedan kalla den för sin? Finns för övrigt fler såna sköna stölder på den näst senaste plattan.

Lilla sjö, Bolmstad

2009-09-14T02:09:00.000-07:00

Anteckningar från Lunde

2009-09-13T08:43:00.000-07:00

En sann njutning att få spela in och umgås med pojkarna i Big Bag. Big Bag XL denna gång, med Max och Micke på kontrabas respektive trummor.

Max styrde upp matlagningen på ett föredömligt sätt. Baconlindad falukorv, ost- och senapssås med potatismos på fredagkvällen. Bacon och äggröra till frukost. Gubbröra som en lite lättare lördagslunch och till kvällsmat en bolognese som stod och puttrade i nästan fyra timmar. Lagad med sidfläsk och lagerblad som gav en härlig karaktär.
Söndagens kalops stod också och puttrade i flera timmar, också den var helt ljuvlig.

Regnbågens konditori stod för bröd och skollärarbulle. (Det är en rund kaka med smörfyllning, bageriets billigaste - och kanske därför väldigt populär bland just skollärare.

Någon svampplockning blev det dock inte denna gång, inte heller fick Oa upp någon fisk ur sjön, så hans fiskrök stod tyvärr oanvänd. Däremot fick han med sig några blåbär ur skogen.

Att vi faktiskt har hunnit med att sätta sex hela låtar ter sig nu i efterhand nästan overkligt. Vi måste ha varit grymt effektiva med tanke på hur mycket tid framförallt Max och Micke har lagt vid vedspisen i Lunde.

Slits mellan att ge efter för tröttheten och gå och lägga mig - eller att gå ut i studion och börja rigga upp datorn och allt det andra för att lyssna igenom det som har spelats in.

From the big red

2009-09-11T05:34:00.000-07:00

Nu styr Oa, Jalle och jag samt Max T och Micke E till Småland över helgen. På agendan står inspelning av fyra covers till Big Bag of Blues tredje fullängdare.

Mandolinen och dobron är nerpackad. Mikrofonerna och datorn. Kablar och åter kablar. Samt stativ.

Väl där, är vi långt från mobiltäckning och räddningsplankor.

Vedspis, långkok, countryblues och goda vänner. Det ska bli oerhört spännande och roligt - just nu är det pirrigt, tror att jag kommer att ha en liten klump i den tills det att allt är uppriggat och klart någon gång sent i kväll. Ska allt funka? Är allt med? Spikar i strömmen?
Well, återstår att se.

Ska bli intressant att se vad man kan hitta för gästartister till de blivande låtarna. Kanske klaviatur på några bitar, kanske att jag kan lyckas spela in min svåger i New York när vi hälsar på Sofia och Stefan i oktober? Nå, dit är det långt just nu. Nu ska vi åka till Lunde.

2009-09-08T09:39:00.000-07:00

Det här inslaget fick mig att fundera idag på väg hem. Inslaget, som handlar om ungdomslöshet i allmänhet och ungdomslöshet i glesbygd i synnerhet, kom att intressera mig. Debatten som följde inslaget, mellan en moderat och en sosse, var ungefär lika givande som alla andra debatter: inte alls. Argument och motargument, ingen som lyssnar på den andre och så vidare. Ni vet.

Hur som helst. I Hofors vill de arbetslösa ungdomarna vara kvar, trots att inga jobb finns. Ingen vill flytta till Gävle eller (hemska tanke) Stockholm. De unga, ensamstående mödrarna kan inte tänka sig något värre. I inslaget berättar en ung mamma om hur omöjligt det vore. Hon tränar ju innebandy tre gånger i veckan i Hofors, och det är viktigt för hennes inre lugn. Klart som korvspad att hon inte kan flytta.
Alla går och väntar på att få jobb på Ovako, stålverket. Om man erbjuds jobb inom hemtjänst och äldrevård tackar man nej. Många tycker att det vore att förnedra sig att behöva hjälpa en äldre att sköta dennes hygien. Det vill säga torka dem i röven.
Ett industrijobb däremot! Det är grejen.
Själv så står jag så ofattbart undrande till hela detta. Hur kan det vara förnedrande att få det oerhörda ansvaret att sköta det mest heliga en annan människa bär; hennes kropp?
Att stå i en fabrik och övervaka digitala processer skulle alltså vara viktigare?
Det där tänket är mig fjärran.

Då har du aldrig tvingats jobba med gamla och sjuka, kanske någon tänker.
Några somrar i början på 00-talet jobbade jag med vuxna, institutionsskadade autister. De var inte förmögna till att ta hand om sig själva å det minsta. Jag kan inte påstå att jag tyckte det var ett nöje att sköta toalettgrejen, men det var i alla fall inget konstigt. Det var ett...jobb. Man lagade deras mat, tvättade deras kläder och städade deras hem. Man skötte om dem. Det gick inte att misslyckas. Det var ofta tungt och påfrestande, men samtidigt så fanns det mycket glädje i att dela deras vardag. Nå, mer om det vid något annat tillfälle.

Hur som helst. Arbetsmarknaden är kärv och hård. Villkoren för arbetslösa är kärva. Och många arbetslösa tycks vara alltför invaggade i hemmablindhet och trygghet.

En blogg till?

2009-09-08T09:15:00.000-07:00

Ja, en blogg till.
Har en längre tid gått och tänkt på hur mycket det är man går och grubblar och reflekterar över men som man inte hinner dela med dem som är en allra närmast. Plus att man för egen del vill kunna gå tillbaka och lägga ett historiskt pussel över den återkommande vardagen.
Så, ja, en blogg till. Inte som en del i ett bloggkollektiv, inte heller ur ett lärarperspektiv. Utan mer som en virtuell diktafon för mina intryck på olika områden.