måndag 26 oktober 2009

Hanksville Farm Blues

Vägen mellan Landskrona och Eslöv är en av de mest bedrövliga sträckorna jag känner. Platt, blåsigt och ensligt.
I helgen så satt jag i en bil tillsammans med min vän och bandkollega Oa på den här vägen. Och givetvis bryter växellådan ihop någonstans utanför Svalöv. En ilsket blinkande pil på instrumentbrädan följdes någon minut senare av en bil som varken kom fram eller tillbaka.

Jag och Oa var tillsammans med Jalle på väg till Eslöv för att spela på deras bluesfestival. Det är den andra av de svenska bluesfestivalerna vi i Big Bag har spelat på. Den andra är Mönsterås.
Nå, unikt för Eslöv är att den går av stapeln under hösten, annars går de under sommarmånaderna. När vi tidigare på lördagen stämt möte hemma hos mig för gemensam avfärd så hade jag och Oa tyckt att det var tråkigt att Jalle ville köra sin egna bil och inte ville åka med oss, men han hade så bråttom hem så han var tvungen att köra själv.

En timme senare var vi jäkligt tacksamma över Jalles envishet. Han låg 500 meter framför oss och fick vända och plocka upp oss. Gemensamt sköt vi sen Oas bil cirka 300 meter uppför slättens enda lutning, upp till en avsticksväg som ledde till en enslig gård. Jag väntade mig att höra banjomusik när jag såg att gården var döpt till "Hanksville Farm".
Vi lastade om bilarna, lyckades undvika konfrontation med lokalbefolkning (vi hade alla lite Deliverance-feeling...) och körde de sista kilometrarna till Eslöv.

Oa var mer än lovligt uppstressad inför bilhaveriet - och det är förståeligt, klockan 10 på kvällen skulle han befinna sig i Göteborg för att spela på sin vän Mike Carolans dotters bröllop. Dessutom - det är officiellt nu, så jag kan skriva om det, ligger han i skilsmässa och ska under kommande vecka ägna sig åt flytt. Huset (Jamabo) som han och Anita ägnat tio år åt att renovera kommer att få en boende färre. Nu ska han flytta till Walter Bengtssons gamla sommarhus i Steninge tills han hittar något mera centralt i Halmstad.

Det var under de här hektiska eftermiddagstimmarna mest snack om hur vi skulle lösa sitsen, hur och om Oa skulle låta bilen stå till på söndag eller måndag, kanske skulle han ta tåget till Göteborg direkt från Eslöv (det var en herrans tur att han inte försökte det, numera är Eslövsstationen bara trafikerad av Malmö-Kalmartåget.)
Jag led med Oa!

Det fantastiska medborgarhuset i Eslöv var otroligt häftigt att få insyn i. Huset är ritat av Hans-son of Gunnar-Asplund. Vid en pratstund med en lokalfotograf så hörde jag påståendet att Hans också skulle ha ritat FN-huset i New York. Än har jag inte undersökt sanningshalten i det.

Klockan fem på caféscenen gick vi på. Ett hundratal människor hade samlats och fler dök upp under spelningens gång. Vi körde en repertoar med några tolkningar (Muddy Waters, Elmore James, Willie Dixon m.fl.) och några egna. Fyrtiofem minuter stod det på kontraktet och vi drog "bara" över sju-åtta minuter. Troligtvis så var det bra ljud ut, på scen var det helt o.k. Ofta tenderar det till att vara för högt, både ut och uppe på scen, men Ralph (ordförande i Eslövs bluesförening och musiker själv) visste vad han gjorde när han ställde in ljudet.

Jag älskar verkligen att spela såna här koncentrerade korta pass inför sittande publik - det gör verkligen att man spelar med stort fokus, eftertänksamhet och - feeling. Man gör inte för mycket, inte för lite, och framförallt min och Oas uppmärksamhet på varandras gitarrspel blir något utöver det vanliga. Kommunikationen på scen blir så oerhört koncentrerad, nerkomprimerad till det minimala - men oerhört "informationstät" - en blick kan byta allt ifrån "du tar nästa runda", eller "vi slår av" eller...ja, osv osv..

Nå - hade kanske lika gärna spelat senare på kvällen på stora scenen - men då hade samma låtar fungerat på ett helt annat sätt. Då hade det här intima samspelet på scenen ersatts av mycket större gester, mycket av dynamiken och artikulationen gått om intet. Å andra sidan så hade kanske energin och svänget var mer påtagligt. Detta är tjusningen med att spela. En oerhörd rik upplevelse: att få göra samma material inför så olika typer av publik. För några veckor sedan spelade vi inför åldringar på ett aktivitetscenter i Halmstad, några veckor innan det spelade vi samma låtar inför hårdhudade MC-människor i Göteborg som ville dansa.

Någon övernattning på anrika (?) Hotel Sten Stensson Sten blev det alltså icke, istället så rafsade vi ihop våra grejer på fem röda, hann med att sälja ett gäng skivor (ett dussin för att vara exakt) och packade in oss i Jalles bil.

Vi var tvungna att stanna till vid Hanksville Farm för att Oa hade glömt vägbeskrivningen i sitt gamla bilskrälle. Otäckt i mörkret. Nå, mina fördomar om ursprungsinvånarna i bygden kom på skam. Inga KKK-tåg, inga banjospelande dvärgar och ingen som ville höra oss skrika som grisar heller!...

Till skillnad från Jalles och Oas fortsatta äventyr så blev min kväll mycket lugn. Jag hann precis hem för att vara med om när Emils morföräldrar påbörjade nattning. Ulle jobbade. Gott att hinna säga godnatt till den lille. Sen blev det en öl och lite läsning. Installerade lite nya pluggar på musikdatorn och la mig tack och lov tidigt.

Oas billösning: Hans svåger hämtade honom i Snöstorp. Han blev körd till Jamabo, tog Anitas bil och körde till Ggb. Hann fram till spelningen på bröllopet och spelade fram till småtimmarna. Hem till Hstd söndag eftermiddag. Ledig idag från jobbet för att åka ner till Svalöv och fixa med sin bil. Jag avundas honom icke.