Steninge och New York

Igår så träffades Niclas, Magnus och jag för att planera lite inför New York-trippen i slutet av februari. Känns som att vi har samstämmiga förväntningar och önskemål. Vi skissade på en del promenader och sökte efter lite restauranger, cafeér och shower. Ska bli hur roligt som helst!
Senast i höstas så missade jag ju burlesken som Sofia, Stefan och Ulle trillade in på, så en sån show skulle jag gärna se. Blev aldrig tillfälle att se Tenement Museum heller, så kanske jag kunde gå på det med Stefan medan N&M möjligtvis går på Rock 'n' roll hall of fame Annex.

Idag så ska jag (och Emil) demontera hemstudion inför helgens inspelning med Big Bag. Förra gången, i september, var vi på Lunde, och denna gång blir vi hos Oa ute i Steninge. Jag har funderat och funderat på hur vi ska placera oss - där finns två mindre rum och ett större och med hjälp av lite akustikskärmar så ska vi nog kunna fixa till det. Akustiken blir nog en större utmaning denna gång, men å andra sidan så är oron för att datorn inte ska orka med 12-14 samtidiga mikroner inte lika stor; det gick ju bra förra gången!
Det blir nog Röde Nt5 på min gitarr, LineAudio CM3 på Oas, Shure SM57 på virveltrumma och antingen AKG c214 som överhäng till trummorna - eller AKG Perception 170. Till sång så blir det Röde K2. Som rumsmickar så blir det antagligen någon form av bandmick, jag har två olika T-bonemodeller att välja mellan. Vad gäller preamps så har jag Digi003:ans inbyggda, Focusrite Octopre och min Joemeek-channelstrip att välja mellan.

Låtarna blir några av våra gamla livefavoriter, bl.a Willie Dixons Wang dang doodle, men vi kör en del nya covers också. I can´t stop loving you av Elmore James (inte att förväxla med Elvis-låten!) och Snooks Eaglins sköna Country boy down in New Orleans.
Så fredag t.o.m. söndag kommer gå i bluesens tecken. Å lite blues kommer man ju ha när man tvingas sova borta från sina nära och kära!

Och på måndag börjar vårterminen...!

Expressen och deras bilder

Det är ingen nyhet att kvällstidningarna betalar mycket för att få publicera de första bilderna på en nyfödd kändisbäbis, eller som i det här fallet, en nyskild kändisfru. Det är ingen nyhet, men det känns oerhört märkligt i den här tidsåldern då en ny bild på bara några få minuter kan finnas i tusentals bloggar och mobiltelefoner.
Jag undrar hur många välskrivna reportage de där pengarna kunde ha blivit istället? Eller är det fel tänk kanske. Utan de där bilderna hade vi inte haft tillräckligt med annonsintäkter för de reportage vi de facto kan göra - tänks det så på redaktionerna månne.
Å andra i sidan - jag minns faktiskt inte när jag senast hade ro att följa en reportageserie i en kvällstidning. Mina fysiska inköp av kvällstidningar infaller så slumpartat nuförtiden, och att lyckas läsa på nätet - nej, min koncentrationsförmåga är alltför nedsatt numera.

Klämkäck elitism, beklämmande kvällstidningar och att läsa eller att icke läsa

tycker det är ordentligt befriande med Björn Ranelids utspel i SVT:s "Stjärnorna..."! Han tvålar till Per Svensson och Linda Skugge (och en drös andra namn) för de mediala påhopp de gjorde på honom någon gång under 00-talets början. Med all rätt? Låter det vara osagt, men som ett spam i min outlook så följs det givetvis upp i kvällstidningarna. Vi känner till dramaturgin. Det mest förvånande i hela historien är kvällstidningarnas enkelspårighet. Men jag antar att det fortfarande säljer. Och känner man som jag så behöver man ju faktiskt inte läsa skiten.

Sänder en tacksam tanke till producenterna på SVT som än så länge har besparat oss från gräl och kiv - jag är ganska övertygad om att man vid klippbordet kan välja rätt friskt hur man vill beskriva det som ägde rum på slottet.

Annars så var Ranelid under 90-talet en stor hjälte för mig. Jag läste hans tidigare böcker, Synden, Mitt namn skall vara Stig Dagerman samt några fler jag inte minns namnet på nu. Hans språkliga värld var verkligen unik och hade man väl trängt in i hans språk så blev rytmen och bilderna tydliga och väldigt vackra. Hur det nu var så tröttnade jag på hans författande till sist - eller tröttnade är kanske fel ord. Jag blev mätt. Ungefär som jag blev på bob hunds musik - oavsett hur mycket jag hade tyckt om deras skruvade ljudbild och egna texter. Eller efter Kents fjärde skiva. Mättnad efter att man känner igen ordbyggnad, metaforer och harmonier. Kanske, om bob hund eller Kent (eller kanske rentav Ranelid) inte hade varit så förbaskat vita, hade inte mättnaden blivit så stor. Och med vitt menar jag avsaknad av "det svarta" - och då inte i betydelsen svärta och emotioner, utan "det svarta" i betydelsen blues. Rythm and blues. Ungefär som The Beatles är vita medan Stones är svarta. Sexiga, helt enkelt. 

Ranelids tal om tinnitus har jag hört till leda sedan 1994. Och att han i all blygsamhet (?) kommer åter till det faktum att han är den enda svenska författare som har spelat i Allsvenskan. Icke desto mindre är han fantastisk att lyssna till. Jag minns själv Bokmässan - det kan ha varit 1999 - när han höll en föreläsning om John Hron och hans mördare. Hans scennärvaro var enorm. Han gick ut på scen och stod tyst framför mikrofonen i säkert en minut, medan publiken höll andan. Och sen började ranelidskan rinna ur honom...

Sen kan man tycka att Ranelid gör sig för märkvärdig kring författande. En miljon människor kan skriva som Liza Marklund osv.osv.. Nånstans får man gilla läget - och kanske är det det han gör när under senare år plötsligt ställer upp lite mera klämkäcka, folkliga grejer: intervjun med Fredrik & Filip, På spåret, och nu i Stjärnorna på slottet.
Vad gäller hans litteratur så är det faktiskt inte det mest lättsmälta. Ganska mycket tid och energi får läggas på att bara tränga in i hans säregna språk, åtminstone var det så för mig. När han nu under de tio senaste åren har synts så mycket i all tänkbar media så tror jag att han "riskerar" att bli en författare vars böcker finns i många bokhyllor, men som kanske inte alltid blir läst - och då menar jag läst i en traditionell bemärkelse, för det finns tydligen olika sätt att läsa!
Faktum är att det jag minns tydligast av Ranelids skrivna ord är en artikel jag läste i DN,  way back, som handlade om mannen som i många år bott på en flygplats - en människa som inte erkändes något eget land.

Nå, Ranelids attacker mot vad han tycker är lättviktiga författarkollegor är trots allt ganska befriande. Och otidsenliga. För folk köper ju fler böcker idag än nånsin tidigare. Överallt finns det böcker. På ICA, i skivbutiken (istället för skivor) och på bensinmacken. Oavsett vad vi tycker är "bra" eller "dålig" litteratur. Folk läser, helt enkelt. Eller hur var det med det saken? Nå, jag tillhör inte dem som blir provocerade av att en författare, musiker eller konstnär - eller kritiker för den delen - försöker rangordna kulturella uttryck för dess kvalité. Jag tycker det är härligt när någon frankt påstår att det ena är bättre än det andra - åtminstone så länge jag vet att personen har täckning för vad han eller hon säger. Han eller hon ska ha gjort hemläxan, ska kunna sitt område. Då kan det finnas substans i elitismen. Egentligen kan bara kritisera det man verkligen förstår eller älskar, inte det man inte begriper.

Några ord om tid och flöde

Min lärare i filmvetenskap, Lena Israel, hade några speciella käpphästar. En av dem var den ryska regissören Andrej Tarkovskij. Och då inte minst hans film Spegeln (1975). Den var, enligt Israel, helt otrolig inte minst på grund av Tarkovskijs fullständiga brytning med kronologisk tidsuppfattning. Huvudpersonerna gick från och ur tid och rymd. Ena scenen var mormor gammal, i nästa scen var hon fortfarande mormor, men lika ung som barnbarnet. Helt fantastiskt! Enligt Israel. Tydligen fanns det viss inspiration från Hopiindianerna som sades sakna all grammatik för presens. (Senare har jag hört att påståendet om Hopi ska ha sin grund i språkliga missförstånd - ungefär lite som religionsforskaren som påstod att det inte är 72 jungfruar som väntar den muselman som väljer martyrdöden, det är 72 vindruvor. Snacka om antiklimax).
Själv var jag inte lika förtjust i Spegeln, jag kunde inte riktigt applicera det därninga tidsgreppet på min egna verklighet. Däremot tyckte jag att Stalker (1979) var riktigt bra. 

(Inser att det ser ut som om jag raljerar över L.I:s uppfattning; det var inte min mening. Hon var i mitt tycke en fantastiskt inspirerande lärare, kunnig på sina områden och överlag en mycket speciell människa).

Nå, utan att för ett ögonblick fundera på att omvärdera min syn på tidsuppfattning eller Spegeln, så har jag icke desto mindre under senare år kommit att ganska ofta fundera på hur vissa personliga erfareneter och upplevelser tenderar att flyta ihop. Egentligen är det väl mest för att minnet fungerar som det gör.

Jag har kommit fram till tre faktorer som bidrar mycket:

1) att jag återigen bor i mitt föräldrarhem.
2) att jag har en son som snart ska fylla tre år.
3) att jag under de senaste sju åren har undervisat på såväl mellan- som högstadienivå, och att jag nu arbetar på ett gymnasium.

Föräldrarhemmet är fyllt av proustska madeleinekakor - för att nämna några: vår vind (och den tryckande hettan där uppe på sommaren, eller som idag, isande kall.) Den speciella doften i bastun. Knäppandet från bastuaggregatet.
Sonens olika lekar: idag omsatte han en saga som vi brukar berätta för honom till sin egna leksaker. Leksaksspisen som han lagar mat vid.
I skolorna jag har arbetat i så har haft en chans att komma underfund med vilka olika roller jag hade i klassrum när jag själv gick i skolan, stökig i vissa, clown i andra etc. etc..

Idag läste jag Henrik Berggrens text om olika bevingade ord från 2009. Han skriver bland annat om "social medier" som något som upphäver linjär tid: Facebook får tiden att bli både då- och nutid. Förr lämnade vi personer och händelser bakom oss, nu är allt med oss - och flyter också över rumsdimensionen.

Har nyss kommit in från en vinterpromenad med fru och barn. Vi hade pulka, termos med varm choklad och hembakta lussekatter med oss. Snön var kompakt och hård på gatorna här uppe, kylan har varit sträng några dagar, så till den grad att snön har torkat till stora kristaller. Samtidigt kan jag inte se gatan som den är idag utan att tänka på när jag själv, kanske anno 1984, åkte längdskidor här uppe. I min walkman hade jag Hasse & Tages revy Spader Madame med fantastisk musik av Franz Schubert. När jag skriver detta så står Emil och diggar till skivan han fick av sin farmor med klassiska pärlor för barn. Jag undrar vad han kommer att minnas från sina vintrar?
Om en timma så ska vi gå ner till grannarna Paulsson för att äta middag. De har bott här sedan husen byggdes 1975. Jag minns dem från när jag var liten.

Eller är det bara det att man har nått en ålder då man inte bara lever för nuet eller nästa stund, utan faktiskt tänker både flera steg framåt och många steg bakåt? Det må vara hur som helst med den saken, men det är i alla fall väldigt härligt.