Vid det årliga biobesöket igår (fast vi blev så taggade att vi funderar på att göra det till en måndagsgrej, barnvaktande mor- och farföräldrar har vi ju) så såg vi
Julie & Julia - en fantastiskt skön film. Den utspelar sig på två olika plan: dels så följer den Julia Child under 40-talet och framåt, dels Julie, en 30-årig kvinna i dagens New York.
För att fly börjar Julie laga mat. Närmare bestämt så betar hon av Julia Childs mastodontbok "Mastering the art of french cooking" under ett års tid. Och bloggar om det hela. Byggt på en true story. Eller två trua stories, för att vara korrekt.
Meryl Streep (Julia) spelar med stora gester, medan hennes man i filmen (Stanley Tucci) låter det mer återhållsamma betyda så mycket mer. Kvällen innan såg vi samma par i Djävulen bär Prada på teve - och också där spelade Streep/Tucci otroligt bra tillsammans.
Tucci ska jag absolut se mer av! Också Amy Adams som spelade Julie var förbannat bra.
Julies besatthet av Julia, hennes känsla av att hon är där med henne i köket fick mig faktiskt att fundera på hur min egen och mina vänners besatthet av vissa musiker, vissa sound, vissa studios, ibland - säger ibland, kan kännas närvarande i ens egna skapande.
Nå, förhoppningsvis så går bröderna Coens
A serious man (den verkar lovande!) samt Michael Moores granskning av kapitalismen upp på en biograf nära oss kommande vecka.
Inlägg
