From the big red

Nu styr Oa, Jalle och jag samt Max T och Micke E till Småland över helgen. På agendan står inspelning av fyra covers till Big Bag of Blues tredje fullängdare.

Mandolinen och dobron är nerpackad. Mikrofonerna och datorn. Kablar och åter kablar. Samt stativ.

Väl där, är vi långt från mobiltäckning och räddningsplankor.

Vedspis, långkok, countryblues och goda vänner. Det ska bli oerhört spännande och roligt - just nu är det pirrigt, tror att jag kommer att ha en liten klump i den tills det att allt är uppriggat och klart någon gång sent i kväll. Ska allt funka? Är allt med? Spikar i strömmen?
Well, återstår att se.

Ska bli intressant att se vad man kan hitta för gästartister till de blivande låtarna. Kanske klaviatur på några bitar, kanske att jag kan lyckas spela in min svåger i New York när vi hälsar på Sofia och Stefan i oktober? Nå, dit är det långt just nu. Nu ska vi åka till Lunde.

Det här inslaget fick mig att fundera idag på väg hem. Inslaget, som handlar om ungdomslöshet i allmänhet och ungdomslöshet i glesbygd i synnerhet, kom att intressera mig. Debatten som följde inslaget, mellan en moderat och en sosse, var ungefär lika givande som alla andra debatter: inte alls. Argument och motargument, ingen som lyssnar på den andre och så vidare. Ni vet.

Hur som helst. I Hofors vill de arbetslösa ungdomarna vara kvar, trots att inga jobb finns. Ingen vill flytta till Gävle eller (hemska tanke) Stockholm. De unga, ensamstående mödrarna kan inte tänka sig något värre. I inslaget berättar en ung mamma om hur omöjligt det vore. Hon tränar ju innebandy tre gånger i veckan i Hofors, och det är viktigt för hennes inre lugn. Klart som korvspad att hon inte kan flytta.
Alla går och väntar på att få jobb på Ovako, stålverket. Om man erbjuds jobb inom hemtjänst och äldrevård tackar man nej. Många tycker att det vore att förnedra sig att behöva hjälpa en äldre att sköta dennes hygien. Det vill säga torka dem i röven.
Ett industrijobb däremot! Det är grejen.
Själv så står jag så ofattbart undrande till hela detta. Hur kan det vara förnedrande att få det oerhörda ansvaret att sköta det mest heliga en annan människa bär; hennes kropp?
Att stå i en fabrik och övervaka digitala processer skulle alltså vara viktigare?
Det där tänket är mig fjärran.

Då har du aldrig tvingats jobba med gamla och sjuka, kanske någon tänker.
Några somrar i början på 00-talet jobbade jag med vuxna, institutionsskadade autister. De var inte förmögna till att ta hand om sig själva å det minsta. Jag kan inte påstå att jag tyckte det var ett nöje att sköta toalettgrejen, men det var i alla fall inget konstigt. Det var ett...jobb. Man lagade deras mat, tvättade deras kläder och städade deras hem. Man skötte om dem. Det gick inte att misslyckas. Det var ofta tungt och påfrestande, men samtidigt så fanns det mycket glädje i att dela deras vardag. Nå, mer om det vid något annat tillfälle.

Hur som helst. Arbetsmarknaden är kärv och hård. Villkoren för arbetslösa är kärva. Och många arbetslösa tycks vara alltför invaggade i hemmablindhet och trygghet.

En blogg till?

Ja, en blogg till.
Har en längre tid gått och tänkt på hur mycket det är man går och grubblar och reflekterar över men som man inte hinner dela med dem som är en allra närmast. Plus att man för egen del vill kunna gå tillbaka och lägga ett historiskt pussel över den återkommande vardagen.
Så, ja, en blogg till. Inte som en del i ett bloggkollektiv, inte heller ur ett lärarperspektiv. Utan mer som en virtuell diktafon för mina intryck på olika områden.