Philip Roth och Woody Allen har hunnit med att skapa en del riktiga pärlor. Kanske är det ofrånkomligt att man under en lång karriär dock, till sist, börjar upprepa sig. Woody Allen har väl i princip gjort samma film de senaste femton åren, och vad gäller Roth så får jag väl erkänna att jag inte har läst de senaste tio årens alla böcker. Däremot så plöjde någon gång kring det senaste sekelskiftet alla hans tidigare. Minns än hur jag mer eller mindre snubblade över hans författarskap när jag stod och försökte fynda på Myrorna. 1999? 2000? Där nånstans.
När jag nu läser att Roth och Nick Cave båda har nominerats till utmärkelsen som går till den sämst beskrivna sexakten så är jag inte förvånad. Har någon gång tagit mig igenom en litterär avsugningsscen som bredde ut sig över flera sidor. Flera sidor! I den senaste boken så lyckad huvudrollspersonen (en äldre man, förvånad?) omvända en yngre (japp) lesbisk kvinna till heteronormen. Och jag måste erkänna att Woody Allens Whatever works, den kommer jag att se enkom för New York-miljöerna. Om jag nu ids ens det.
Well, å andra sidan. Vad kan man begära? Hur många stories kan man ha i sig?
Är det någon mer än jag som minns Ernst Günther i rollen som konstnär i... vilken film var det nu?...nu står det still. Får konsultera min vän Niclas - han minns allt! Österlen, svensk tevedeckare, Günther som konstnär (och pappa till någon av poliserna) - nå, saken är den: han målade alltid samma motiv. Dag in och dag ut, nya tavlor, men alltid samma motiv. Den tanken gillar jag ju, så varför skulle inte Roth och Allen (och Stones och Ac/dc) kunna harva på?
Hur som haver. Familjen avvinkad på stationen.
Har en lista på en fyra-fem filmer som jag ska i helgen, så efter jobbet blir det till videobutiken. Hinner man klämma in två filmer ikväll innan det är dags för gig?
Inlägg
