Olika världar

Undertecknad spelade på W.W igår. Förbaskat bra driv, både på mig och på publiken. Kvart över elva så höll jag, efter ungefär två timmars effektivt spelande. Efteråt var jag rätt trött - hade haft en rätt intensiv dag som började i ottan då Emil ville upp och larma. Frun jobbade dag. Därefter var det städning och matlagning på schemat. Emils farföräldrar kom på lunch. När Emil sov en stund så passade jag på att gå och lyssna på mina nya monitorer, Yamaha HS80M. Jämfört med mina gamla så låter de som en dröm.
När the wife kom hem så blev det spontangrillning på Ön, engångsgrill och kaffe i termos.

Sedan var det mer eller mindre dags att bege sig till W.W för kvällens gig. Så, en rätt trött trubadur kom hem kring midnatt. Kastade en blick i kalendern; fem gig kvar innan New York, den 7:e oktober.

Nå, det som fick mig att vilja skriva (och vilja minnas) var hemfärden igår. Det var nämligen så oerhört skönt att lyssna på Musikmagasinet (Sr,P1) och deras program om musik och tid. Tajming och tempo. Musikforskare pratade om tempo i olika tolkningar.
Man exemplifierade med bl.a Glenn Goulds olika inspelningar av Goldbergvariationerna - som brådmogen yngling i rasande tempo, och drygt trettio år senare så valde samma Gould att tolka i ett mycket långsammare tempo. Humlans flykt analyserades i jämförelse med Brian Enos Music for Airports. von Karajans tolkning av Beethovens sjätte, Pastoralsymfonin, i jämförelse med...ja, nån annan stor dirigentgubbe vars namn jag nu inte minns.

Det är oerhört vad mycket som ryms inom ordet musik. Och i diskussionen kring musik. Och vårt sätt att möta musik. Här har jag precis suttit och betat av både Ryan och Bryan Adams, Hank Williams och Johnny Cash, Elvis och Chuck Berry för en publik som gått från att vara stillsam och konverserande, upprymd och energisk, skrikig och vinglig, och sen, återigen stillsam, men kanske mera hickande än småpratande.

Och sen, tio minuter senare, är man indragen (nåja) i ett samtal kring musik och tid. När de i slutet spelade min favorit-Schubert (Här sitter jag i värmen, så heter den i Hasse och Tages version i Spader Madame) för att exemplifiera hur man under Romantiken komponerade enligt principen "lunkar fram, står stilla, lunkar lite till, står stilla, springer fram, lunkar, springer igen, står stilla" - ja, då märkte jag hur jag nästan anpassade mitt cyklande efter denna rytm.

Nå. Sedan kom jag hem, och aldrig smakar en whisky så bra som efter ett gig!

ps. vet inte hur mycket som går att hitta på Spotify, men här är spellistan till programmet! ds.