tycker det är ordentligt befriande med Björn Ranelids utspel i SVT:s "Stjärnorna..."! Han tvålar till Per Svensson och Linda Skugge (och en drös andra namn) för de mediala påhopp de gjorde på honom någon gång under 00-talets början. Med all rätt? Låter det vara osagt, men som ett spam i min outlook så följs det givetvis upp i kvällstidningarna. Vi känner till dramaturgin. Det mest förvånande i hela historien är kvällstidningarnas enkelspårighet. Men jag antar att det fortfarande säljer. Och känner man som jag så behöver man ju faktiskt inte läsa skiten.
Sänder en tacksam tanke till producenterna på SVT som än så länge har besparat oss från gräl och kiv - jag är ganska övertygad om att man vid klippbordet kan välja rätt friskt hur man vill beskriva det som ägde rum på slottet. Annars så var Ranelid under 90-talet en stor hjälte för mig. Jag läste hans tidigare böcker, Synden, Mitt namn skall vara Stig Dagerman samt några fler jag inte minns namnet på nu. Hans språkliga värld var verkligen unik och hade man väl trängt in i hans språk så blev rytmen och bilderna tydliga och väldigt vackra. Hur det nu var så tröttnade jag på hans författande till sist - eller tröttnade är kanske fel ord. Jag blev mätt. Ungefär som jag blev på bob hunds musik - oavsett hur mycket jag hade tyckt om deras skruvade ljudbild och egna texter. Eller efter Kents fjärde skiva. Mättnad efter att man känner igen ordbyggnad, metaforer och harmonier. Kanske, om bob hund eller Kent (eller kanske rentav Ranelid) inte hade varit så förbaskat vita, hade inte mättnaden blivit så stor. Och med vitt menar jag avsaknad av "det svarta" - och då inte i betydelsen svärta och emotioner, utan "det svarta" i betydelsen blues. Rythm and blues. Ungefär som The Beatles är vita medan Stones är svarta. Sexiga, helt enkelt.
Ranelids tal om tinnitus har jag hört till leda sedan 1994. Och att han i all blygsamhet (?) kommer åter till det faktum att han är den enda svenska författare som har spelat i Allsvenskan. Icke desto mindre är han fantastisk att lyssna till. Jag minns själv Bokmässan - det kan ha varit 1999 - när han höll en föreläsning om John Hron och hans mördare. Hans scennärvaro var enorm. Han gick ut på scen och stod tyst framför mikrofonen i säkert en minut, medan publiken höll andan. Och sen började ranelidskan rinna ur honom...
Sen kan man tycka att Ranelid gör sig för märkvärdig kring författande. En miljon människor kan skriva som Liza Marklund osv.osv.. Nånstans får man gilla läget - och kanske är det det han gör när under senare år plötsligt ställer upp lite mera klämkäcka, folkliga grejer: intervjun med Fredrik & Filip, På spåret, och nu i Stjärnorna på slottet.
Vad gäller hans litteratur så är det faktiskt inte det mest lättsmälta. Ganska mycket tid och energi får läggas på att bara tränga in i hans säregna språk, åtminstone var det så för mig. När han nu under de tio senaste åren har synts så mycket i all tänkbar media så tror jag att han "riskerar" att bli en författare vars böcker finns i många bokhyllor, men som kanske inte alltid blir läst - och då menar jag läst i en traditionell bemärkelse, för det finns tydligen olika sätt att läsa!
Faktum är att det jag minns tydligast av Ranelids skrivna ord är en artikel jag läste i DN, way back, som handlade om mannen som i många år bott på en flygplats - en människa som inte erkändes något eget land.
Nå, Ranelids attacker mot vad han tycker är lättviktiga författarkollegor är trots allt ganska befriande. Och otidsenliga. För folk köper ju fler böcker idag än nånsin tidigare. Överallt finns det böcker. På ICA, i skivbutiken (istället för skivor) och på bensinmacken. Oavsett vad vi tycker är "bra" eller "dålig" litteratur. Folk läser, helt enkelt. Eller hur var det med det saken? Nå, jag tillhör inte dem som blir provocerade av att en författare, musiker eller konstnär - eller kritiker för den delen - försöker rangordna kulturella uttryck för dess kvalité. Jag tycker det är härligt när någon frankt påstår att det ena är bättre än det andra - åtminstone så länge jag vet att personen har täckning för vad han eller hon säger. Han eller hon ska ha gjort hemläxan, ska kunna sitt område. Då kan det finnas substans i elitismen. Egentligen kan bara kritisera det man verkligen förstår eller älskar, inte det man inte begriper.
Inlägg
Här skrev du ner det mesta som jag kände efter att ha sett Stjärnorna på slottet. Jag vacklar hit och dit i mina åsikter om Björn. Ibland är han sympatisk, ibland sårbar, ibland otroligt självcentrerad men det jag ogillade lite i programmet är offermentaliteten. Jag har lite svårt att se honom där, 54 år gammal, omgiven av kulturelit men ändå ledsen som ett litet barn för att en "attention-whore" har skrivit elaka saker om honom.
SvaraRaderaKan han inte bara acceptera att det finns folk som inte älskar honom så mycket som han själv gör? Har han verkligen inte arbetat upp det självförtroendet att han kan blunda för de som tar hans kraft och istället njuta av människor som ger? Det verkar vara en mycket komplicerad person... Jag har bloggat om vårdnadsbidraget iaf.. ;)