Min lärare i filmvetenskap, Lena Israel, hade några speciella käpphästar. En av dem var den ryska regissören Andrej Tarkovskij. Och då inte minst hans film Spegeln (1975). Den var, enligt Israel, helt otrolig inte minst på grund av Tarkovskijs fullständiga brytning med kronologisk tidsuppfattning. Huvudpersonerna gick från och ur tid och rymd. Ena scenen var mormor gammal, i nästa scen var hon fortfarande mormor, men lika ung som barnbarnet. Helt fantastiskt! Enligt Israel. Tydligen fanns det viss inspiration från Hopiindianerna som sades sakna all grammatik för presens. (Senare har jag hört att påståendet om Hopi ska ha sin grund i språkliga missförstånd - ungefär lite som religionsforskaren som påstod att det inte är 72 jungfruar som väntar den muselman som väljer martyrdöden, det är
72 vindruvor. Snacka om antiklimax).
Själv var jag inte lika förtjust i Spegeln, jag kunde inte riktigt applicera det därninga tidsgreppet på min egna verklighet. Däremot tyckte jag att Stalker (1979) var riktigt bra.
(Inser att det ser ut som om jag raljerar över L.I:s uppfattning; det var inte min mening. Hon var i mitt tycke en fantastiskt inspirerande lärare, kunnig på sina områden och överlag en mycket speciell människa).
Nå, utan att för ett ögonblick fundera på att omvärdera min syn på tidsuppfattning eller Spegeln, så har jag icke desto mindre under senare år kommit att ganska ofta fundera på hur vissa personliga erfareneter och upplevelser tenderar att flyta ihop. Egentligen är det väl mest för att minnet fungerar som det gör.
Jag har kommit fram till tre faktorer som bidrar mycket:
1) att jag återigen bor i mitt föräldrarhem.
2) att jag har en son som snart ska fylla tre år.
3) att jag under de senaste sju åren har undervisat på såväl mellan- som högstadienivå, och att jag nu arbetar på ett gymnasium.
Föräldrarhemmet är fyllt av proustska madeleinekakor - för att nämna några: vår vind (och den tryckande hettan där uppe på sommaren, eller som idag, isande kall.) Den speciella doften i bastun. Knäppandet från bastuaggregatet.
Sonens olika lekar: idag omsatte han en saga som vi brukar berätta för honom till sin egna leksaker. Leksaksspisen som han lagar mat vid.
I skolorna jag har arbetat i så har haft en chans att komma underfund med vilka olika roller jag hade i klassrum när jag själv gick i skolan, stökig i vissa, clown i andra etc. etc..
Idag läste jag
Henrik Berggrens text om olika bevingade ord från 2009. Han skriver bland annat om "social medier" som något som upphäver linjär tid: Facebook får tiden att bli både då- och nutid. Förr lämnade vi personer och händelser bakom oss, nu är allt med oss - och flyter också över rumsdimensionen.
Har nyss kommit in från en vinterpromenad med fru och barn. Vi hade pulka, termos med varm choklad och hembakta lussekatter med oss. Snön var kompakt och hård på gatorna här uppe, kylan har varit sträng några dagar, så till den grad att snön har torkat till stora kristaller. Samtidigt kan jag inte se gatan som den är idag utan att tänka på när jag själv, kanske anno 1984, åkte längdskidor här uppe. I min walkman hade jag Hasse & Tages revy Spader Madame med fantastisk musik av Franz Schubert. När jag skriver detta så står Emil och diggar till skivan han fick av sin farmor med klassiska pärlor för barn. Jag undrar vad han kommer att minnas från sina vintrar?
Om en timma så ska vi gå ner till grannarna Paulsson för att äta middag. De har bott här sedan husen byggdes 1975. Jag minns dem från när jag var liten.
Eller är det bara det att man har nått en ålder då man inte bara lever för nuet eller nästa stund, utan faktiskt tänker både flera steg framåt och många steg bakåt? Det må vara hur som helst med den saken, men det är i alla fall väldigt härligt.
Inlägg
