En modifierad årets-lista

Här kommer min, något modifierade topplista över året som (snart) har gått!

Årets avkoppling: Att åka till Lundeborg, Ulles föräldrars fantastiska sommarställe, i Ljungby. Här faller man in i en annan, mera vilsam lunk. Inga onödiga prylar, inga ringande telefoner... ingen uppkoppling! Till och med att diska för hand blir till något rofyllt. Ulle och Sofias gamla lekstuga börjar nu bli till Emils, vilket gör det hela ännu mera roligt och betydelsefullt. Vedhuggning, bär- och svampplockning och kakelugnar.

Årets frukost: Måste vara att gå ner på East Bay Diner, första avenyn i New York, halv fem på morgonen med Emil. Sitta och se på poliser som går av skift, byggnadsarbetare som går på, stammisar som bara hänger... Nån gång var vi där till och med innan dagens leverans av morgontidningar hade kommit. Tack och lov rättade vår dygnsrytm till sig något under resans gång.

Årets inspelning: Att åka ut med Oa, Jalle, Max och Micke till Lundeborg och rigga upp min studio för tre dagars inspelning i mitten av september. Det var helt klart en stor fördel att befinna sig på långt avstånd från vardagen. Inte minst var den obefintliga mobiltäckningen ett stort plus.

Årets road-trip: Emil, Ulle och jag åkte till Nynäshamn oceh Stockholm för att hälsa på Linda, Hans och Dina i slutet av juni.

Årets byxslitage: Att sitta på Wild West och trubadura har jag gjort ett antal gånger under det gångna året. Första timmen så brukar jag anpassa repertoaren inte efter publiken utan efter miljön: mycket amerikansk tidig country, countryblues och traditionell folkmusik brukar det bli.

Årets hår: det som mellan april och den 10:e juli växte i ansiktet på mig. Av någon, fortfarande outgrundlig anledning odlade jag skägg.

Årets bok: så mycket skönlitteratur har det icke blivit i år, så det får bli "Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander" av Elisabeth Åsbrink. Detta är en oerhört välskriven bok om hela Norénaffären i början av 00-talet. Personligen så missade jag en del av kalabaliken då jag och Ulle var i Nepal och Kambodja under tre månader - men jag var ju hemma vid sommaren då de ohyggliga skjutningarna vid Malexander inträffade. Nå, denna bok beskriver på ett bra sätt hur ett antal olika ideér och uppfattningar om en pjäs och dess möjligheter i slutändan fick ett så fasansfullt slut.

Årets konsertupplevelse: Way out west-festivalen i augusti, Göteborg. Jag och vännerna Niclas och Dan såg under två dagar en massa bra musik, mitt inne i Göteborg. Det var som att återuppleva Hultsfred från 90-talet, minus att kravla runt i ett lerigt tält och minus folköl. Band of Horses, Robyn och Basement Jaxx gjorde ett stort intryck på mig. Inte minst de senaste; jag hade väntat mig två nördar med varsin laptop på scen och noll kommunikation med publiken - och istället fick jag två nördar med laptop, fantastiska sångerskor och ett helt otroligt samspel med oss i publiken!

Årets gästvänligaste: Sofia och Stefan i New York som vi bodde hos tio dagar i oktober. Stefans omsorg om Emil då han gjorde om klädkammaren till ett litet rum, bara för honom, var en väldigt fin gest! Det var underbara dagar, och gav möjlighet att se denna otroliga stad på ett unikt sätt.

Årets pryl-mani: AES-mässan i New York. Att på nära håll få se alla dessa studioprylar man bara kan drömma om. Nå, vissa befinner väl sig i en prisklass som inte gör dem ouppnåeliga, men mycket av vad jag såg kommer nog att förbli en dröm...

Årets kanske-nästa-år: Jag och några kompisar började bubbla för några dagar sedan om en tänkbar resa längs Highway 61, oktober 2010. Än så länge är det hela mycket oklart, men vi är fyra som är riktigt sugna på att flyga till Chicago alt. New Orleans, för att sedan hyra bil och styra längs nämnda väg. Möjligtvis att man bara gör halva vägen, och åker hem från Memphis och sparar andra halvan till ett senare tillfälle. Frågan är hur mycket man bör planera in under 7-8dagars tripp. Nå, än är inget bestämt, men alla är riktigt sugna!

Lägre puls

Har haft fyra dagar hemma nu. Aah! Har börjat följa The Wire igen, den här gången på en köp-dvd, senast jag såg serien var när SVT sände första säsongen för en fyra-fem år sedan. Den är mycket bra, och om jag någon gång kommer till Baltimore så vet jag verkligen vilka områden jag ska undvika. Där ser man, lite allmänbildning på själva jullovet.

Nå. Klementinerna är inlagda för i år. Denna delikatess står på julbordet som efterrätt för tredje året i rad. Första året tyckte Ulle att det var för mycket saffran, förra året plogade jag för djupt i citronskalen vilket lämnade en något subtil men ändå märkbar bitter eftersmak. I år stod jag utan vitt, torrt vin, men jag tror att kardemummakapslarna, stjärnanisen, kanelen, vaniljstången och tidigare nämnda ingredienser i år, äntligen, tredje gången gillt, kommer att gifta sig bra.
Likaså är skinkan kokt, julgranen klädd, julklapparna inhandlade och såväl julwhiskyn som julvodkan redan tullad på.

Att svägerska och svåger från USA är hemma under julen borgar för ett trevligt dan-innan-julaftonkalas i morrn hemma hos svärföräldrarna. Trevligt brukar det förvisso alltid vara, men deras frånvaro de senaste åren har varit uppenbar, inte minst när det kommer till aftonens spel- och sångstund.

Nu ska jag grubbla lite över hur man kan sammanfatta det här året. Envisa rykten gör gällande att det inom kort dyker upp ett inlägg över märkvärdiga och minnesvärda händelser, låtar, filmer och dylikt, även på denna blogg!

Högt tempo

Idag har jag andats ut. Eller kanske om jag till och med gjorde det igår, ungefär vid 11.45.
Den senaste tvåveckors-perioden har varit tuff. Luciatåg och julavslutningskonserter. Och även om jag har gjort det förr, så känns pressen svårare för varje år.
Båda nätterna inför dessa tillställningar sov jag otroligt dåligt, drömde om allt som teoretiskt sett kunde gå snett, och vaknade på tok för tidigt.

Nå, nu är det klart. Och jag är väldigt nöjd med resultatet!

Två gig i helgen - och sen är det jullov på riktigt.

Krutov, Makarov, Larionov, Kasatonov och...

...Fetisov.
Fem namn som än idag sänder kalla kårar längs med ryggen. Rysk klapp-klapphockey på den gamla goda tiden då allt var svart eller vitt. Järnridå, mur och ubåtar.

Tre Kronor förlorade alltid - fast i Wien 87 vände det. Tichonov i båset var grå, gråare än vanligt.

Nå, läser att Fetisov, 51 år ung gör comeback på isen. Grymt!

På tal om den gamla goda tiden. Tipsar om en märkvärdigt fin film också: Das Leben der Anderen. Den ska jag se om under julen.

Årets mest oväntade video

Det här trodde jag aldrig:



Har låtit hela julplattan rulla några gånger under helgen, och jag tycker faktiskt att den är riktigt bra. Och oväntad...!

New York-resa bokad!

Än en gång har jag ställt in siktet på New York - denna gång dock utan fru och barn, istället är det vännen Nicke som följer med. Dan J skulle följt med också, men tvingades lämna återbud.
Tre hela dagar i slutet av februari blir det i (vad jag tycker är) världens bästa stad.
Den här gången kommer det nog handla mycket om musik. Nicke har snappat upp gruppen Dirty Projectors som spelar i av Lincoln Centers alla konsertsalar. Att sedan en av Sveriges bästa musikjournalister haussar gruppen gör ju inte att man blir mindre intresserad.
Sedan har vi en lördag och söndag att fylla med bra musik, men det ska nog inte bli något problem. Sista kvällen, måndan, så skulle jag gärna träffa Brian LaGuardia och gå och se The Knicks i MSG. Ulle och jag träffade Brian och hans kompis Larry i Nepal 2003, när vi gick The Annapurna Trek så det vore förbaskat trevligt att få träffa Brian irl igen. Tack vare Facebook så har vi återupptaget och kunnat hålla kontakten, men varken september 08 eller nu senast i oktober så gick det att få till ett möte.

Utöver musik och basket så ska jag den här gången verkligen ta mig tid att fotografera. Längtar efter att få slänga på det långa objektivet och bara försöka knäppa folk! På bild alltså. Och alla dessa miljöer...!

Sedan kan jag ju tycka att jag är ganska enkelspårig...tre gånger i New York, och än har jag inte sett något annat än just New York.

Jag lovar här och nu mig själv att om jag nånsin kommer till USA igen så ska jag se antingen Chicago, Memphis, Nashville eller Washington. Och New York då, förstås.
Inte minst hade det varit trevligt att få hälsa på Peter i Washington!

Tack, HBO

Däckad av magont och huvudvärk har jag spenderat hela dagen i horisontellt läge med den utmärkta HBO-serigen Bored to death som enda sällskap. Å denna serie är det bästa jag har sett på väldigt länge. Kanske den bästa sedan den danska Föreställningar och den svenska Upp till kamp. Och 30 Rock var riktigt bra, åtminstone under de två säsonger jag följde. Nå, de spelar ju i lite olika genrer, så långtdragna jämförelser kanske inte är rättvist.

Huvudrollen i Bored to death spelas av Jason Schwartzman, som åtminstone jag har sett i Wes Andersons Darjeelin limited. Jason är skribent och författare men börjar efter att hans flickvän gått ifrån honom knäcka extra som privatdetektiv. Vid hans sida finns serietecknaren Roy. Jasons chef spelas helt underbart av Ted Danson (Skål).
Jasons extraknäck till trots så är det verkligen ingen kriminalserie. Hans uppdrag består av att finna en förfluten flamma, en stulen skateboard. Inga stora ärenden, utan istället så handlar det mycket om relationer.

En ibland skruvad, ibland mycket svart rolig serie som får en att känna sig som en lite bättre männsika efter att man har sett den. Se den!

Fortsatt frisk!

Har nog lyckats undvika magsjuka! Tack och lov. Hade verkligen inte haft tid att ligga däckad just nu. Fast när har man det, egentligen.
Resten av familjen har hämtat sig också, skönt.

Vab

Igår kväll kom Ulle och Emil äntligen hem från Stockholm. Äntligen! Jag är världens sämsta gräsänkling. Mathållning under all kritik, hushåll i upplösning. Igår åt jag frukost efter jobbet. Efter jobbet!
Storebror Stefan och pappa Stig är lika usla när de är själva, så det är helt klart någon slags släktdrag.

Ulles helg i Sthlm blev nu inte riktigt som hon och Linda hade tänkt sig: på lördagen blev Linda magsjuk (tack dagis!), på måndagförmiddan var det Emils tur - och nu i morse blev Ulle sjuk. Så idag vabbar jag.
Spänningen blir olidlig: onsdagens och torsdagens lektioner är extremt viktiga - ettornas luciafirande ska börja repas på allvar då, så jag hoppas att jag klarar mig denna gången också. Senast det begav sig, i våras, så lyckades jag av någon anledning undvika den lokala magsjukan (den drabbade först Ulle, sedan Emil).
Dessutom har jag gig onsdag-lördag på en lokal restaurang och det vore grymt tråkigt att behöva ringa in vikarie.

Min gräsänklingshelg handlade till stora delar om film, dålig mat och två gig. Min fingerspitzgefühl vad gäller filmval svek mig denna gång: av sex hyrda filmer så var det ingen som gjorde något större avtryck. Dokumentären om Billy Paul (philadelphia-soul-sångaren) Am I black enough for you var inte alls så bra som jag hade trott. Slarvig och trött klippning, de scener med nerv var alldeles för få, hela upplägget kändes upprepande. Tråkigt, men sant.
Russell Crowe och övriga skådisar i State of play var bra, men historiens twist under den sista fjärdedelen av filmen blev...för mycket. Däremot var miljöskildringarna av Washington fina. Upplägget lät så bra: politisk thriller i journalistmiljö i Washington. Faktum är att den allra sista scenen - under eftertexterna, var den allra bästa. Det var en slags hyllning till papperstidningen - en enda vacker skildring av hur en tidning trycks och pressas, paketeras och skeppas iväg.
Det bästa i filmväg var faktiskt att se om The Office-boxen. Den brittiska versionen.

I Stockholm så såg Hans till att Ulle fick se lite Sthlm på söndan (det var ju faktiskt hennes födelsedag också!). Julmarknad i Gamla Stan med Dina och Emil, och NK:s julskyltning, och restaurangbesök. Jag fick marsipangodis som jag ska försöka att spara fram till jul.

Idag blir det alltså vab för mig. Emil är på bättringsvägen, men det vore inte rätt att skicka honom till dagis än. Kanske i morrn, vi får se.

Lite gnäll på gamla, heliga kossor.

Philip Roth och Woody Allen har hunnit med att skapa en del riktiga pärlor. Kanske är det ofrånkomligt att man under en lång karriär dock, till sist, börjar upprepa sig. Woody Allen har väl i princip gjort samma film de senaste femton åren, och vad gäller Roth så får jag väl erkänna att jag inte har läst de senaste tio årens alla böcker. Däremot så plöjde någon gång kring det senaste sekelskiftet alla hans tidigare. Minns än hur jag mer eller mindre snubblade över hans författarskap när jag stod och försökte fynda på Myrorna. 1999? 2000? Där nånstans.

När jag nu läser att Roth och Nick Cave båda har nominerats till utmärkelsen som går till den sämst beskrivna sexakten så är jag inte förvånad. Har någon gång tagit mig igenom en litterär avsugningsscen som bredde ut sig över flera sidor. Flera sidor! I den senaste boken så lyckad huvudrollspersonen (en äldre man, förvånad?) omvända en yngre (japp) lesbisk kvinna till heteronormen. Och jag måste erkänna att Woody Allens Whatever works, den kommer jag att se enkom för New York-miljöerna. Om jag nu ids ens det.

Well, å andra sidan. Vad kan man begära? Hur många stories kan man ha i sig?

Är det någon mer än jag som minns Ernst Günther i rollen som konstnär i... vilken film var det nu?...nu står det still. Får konsultera min vän Niclas - han minns allt! Österlen, svensk tevedeckare, Günther som konstnär (och pappa till någon av poliserna) - nå, saken är den: han målade alltid samma motiv. Dag in och dag ut, nya tavlor, men alltid samma motiv. Den tanken gillar jag ju, så varför skulle inte Roth och Allen (och Stones och Ac/dc) kunna harva på?

Hur som haver. Familjen avvinkad på stationen.
Har en lista på en fyra-fem filmer som jag ska i helgen, så efter jobbet blir det till videobutiken. Hinner man klämma in två filmer ikväll innan det är dags för gig?

Lite gnäll på gamla, heliga kossor.

Philip Roth och Woody Allen har hunnit med att skapa en del riktiga pärlor. Kanske är det ofrånkomligt att man under en lång karriär dock, till sist, börjar upprepa sig. Woody Allen har väl i princip gjort samma film de senaste femton åren, och vad gäller Roth så får jag väl erkänna att jag inte har läst de senaste tio årens alla böcker. Däremot så plöjde någon gång kring det senaste sekelskiftet alla hans tidigare. Minns än hur jag mer eller mindre snubblade över hans författarskap när jag stod och försökte fynda på Myrorna. 1999? 2000? Där nånstans.

När jag nu läser att Roth och Nick Cave båda har nominerats till utmärkelsen som går till den sämst beskrivna sexakten så är jag inte förvånad. Har någon gång tagit mig igenom en litterär avsugningsscen som bredde ut sig över flera sidor. Flera sidor! I den senaste boken så lyckad huvudrollspersonen (en äldre man, förvånad?) omvända en yngre (japp) lesbisk kvinna till heteronormen. Och jag måste erkänna att Woody Allens Whatever works, den kommer jag att se enkom för New York-miljöerna. Om jag nu ids ens det.

Well, å andra sidan. Vad kan man begära? Hur många stories kan man ha i sig?

Är det någon mer än jag som minns Ernst Günther i rollen som konstnär i... vilken film var det nu?...nu står det still. Får konsultera min vän Niclas - han minns allt! Österlen, svensk tevedeckare, Günther som konstnär (och pappa till någon av poliserna) - nå, saken är den: han målade alltid samma motiv. Dag in och dag ut, nya tavlor, men alltid samma motiv. Den tanken gillar jag ju, så varför skulle inte Roth och Allen (och Stones och Ac/dc) kunna harva på?

Hur som haver. Familjen avvinkad på stationen.
Har en lista på en fyra-fem filmer som jag ska i helgen, så efter jobbet blir det till videobutiken. Hinner man klämma in två filmer ikväll innan det är dags för gig?

Män i fält

Då två av mina närmaste familjemedlemmar (extremt nära) åker till Linda i Stockholm under helgen så blir jag gräsänkling från fredag till måndag kväll. Det är blandade känslor inför detta: å ena sidan skönt att få sova ut, å andra sidan brukar ordningen i hemmet erodera på några få timmar då jag blir lämnad ensam.
Tack och lov så spelar jag båda helgkvällarna, då har jag åtminstone ett schema att följa.
Det lutar mot att det kommer att konsumeras skräpmat, krigsfilm och sprit i helgen.
Förhoppningsvis så kommer jag att spendera minst tio timmar i hemstudion också, allt annat vore ett ruskigt waste of time!

Only in Laholm!

En mycket klok kommundirektör i Laholm har insett hur lösningen på all världens problem (nåja, Laholms problem) ser ut: Glada hattar! Extra viktiga laholmare (60 stycken) har begåvats med varsin hatt (till ett sammanlagt värde av 18 000:-).
Blir det inte bra nu så blir det aldrig bra. I skrivande stund dock osäker på huruvida hatt kan tjäna som ersättning för (eller bara komplement till) influensavaccin.

Tillbakablick på 5:e november

"Life is what happens to you while you're busy making other plans." Så sa John Lennon. Jag tror jag är bra på att leva i nuet - morgondagen är inte mitt största bekymmer. Däremot ser jag gärna bakåt, det tror jag kan vara bra.

Så här gick det till 2007


Hagen var pojkens absoluta favorit under en lång tid! Stella fann en bra plats att ligga på också!

Så här gick det till 2008


Ett år äldre kan man hjälpa sin far med allehanda sysslor. Exempelvis kan man vara behjälplig med att hälla mjöl i mixern när det ska bakas!

Måndagsbio

Vid det årliga biobesöket igår (fast vi blev så taggade att vi funderar på att göra det till en måndagsgrej, barnvaktande mor- och farföräldrar har vi ju) så såg vi Julie & Julia - en fantastiskt skön film. Den utspelar sig på två olika plan: dels så följer den Julia Child under 40-talet och framåt, dels Julie, en 30-årig kvinna i dagens New York.
För att fly börjar Julie laga mat. Närmare bestämt så betar hon av Julia Childs mastodontbok "Mastering the art of french cooking" under ett års tid. Och bloggar om det hela. Byggt på en true story. Eller två trua stories, för att vara korrekt.

Meryl Streep (Julia) spelar med stora gester, medan hennes man i filmen (Stanley Tucci) låter det mer återhållsamma betyda så mycket mer. Kvällen innan såg vi samma par i Djävulen bär Prada på teve - och också där spelade Streep/Tucci otroligt bra tillsammans. Tucci ska jag absolut se mer av! Också Amy Adams som spelade Julie var förbannat bra.

Julies besatthet av Julia, hennes känsla av att hon är där med henne i köket fick mig faktiskt att fundera på hur min egen och mina vänners besatthet av vissa musiker, vissa sound, vissa studios, ibland - säger ibland, kan kännas närvarande i ens egna skapande.

Nå, förhoppningsvis så går bröderna Coens A serious man (den verkar lovande!) samt Michael Moores granskning av kapitalismen upp på en biograf nära oss kommande vecka.

Trash Cash

Aha, det är här det hamnar! Allt (eller åtminstone 2500 ton dagligen)av allt skräp från New York! En dag under vår semester i New York så satt ju jag och Ulle och funderade över hur mycket som levereras till och från denna stad.

Hanksville Farm Blues

Vägen mellan Landskrona och Eslöv är en av de mest bedrövliga sträckorna jag känner. Platt, blåsigt och ensligt.
I helgen så satt jag i en bil tillsammans med min vän och bandkollega Oa på den här vägen. Och givetvis bryter växellådan ihop någonstans utanför Svalöv. En ilsket blinkande pil på instrumentbrädan följdes någon minut senare av en bil som varken kom fram eller tillbaka.

Jag och Oa var tillsammans med Jalle på väg till Eslöv för att spela på deras bluesfestival. Det är den andra av de svenska bluesfestivalerna vi i Big Bag har spelat på. Den andra är Mönsterås.
Nå, unikt för Eslöv är att den går av stapeln under hösten, annars går de under sommarmånaderna. När vi tidigare på lördagen stämt möte hemma hos mig för gemensam avfärd så hade jag och Oa tyckt att det var tråkigt att Jalle ville köra sin egna bil och inte ville åka med oss, men han hade så bråttom hem så han var tvungen att köra själv.

En timme senare var vi jäkligt tacksamma över Jalles envishet. Han låg 500 meter framför oss och fick vända och plocka upp oss. Gemensamt sköt vi sen Oas bil cirka 300 meter uppför slättens enda lutning, upp till en avsticksväg som ledde till en enslig gård. Jag väntade mig att höra banjomusik när jag såg att gården var döpt till "Hanksville Farm".
Vi lastade om bilarna, lyckades undvika konfrontation med lokalbefolkning (vi hade alla lite Deliverance-feeling...) och körde de sista kilometrarna till Eslöv.

Oa var mer än lovligt uppstressad inför bilhaveriet - och det är förståeligt, klockan 10 på kvällen skulle han befinna sig i Göteborg för att spela på sin vän Mike Carolans dotters bröllop. Dessutom - det är officiellt nu, så jag kan skriva om det, ligger han i skilsmässa och ska under kommande vecka ägna sig åt flytt. Huset (Jamabo) som han och Anita ägnat tio år åt att renovera kommer att få en boende färre. Nu ska han flytta till Walter Bengtssons gamla sommarhus i Steninge tills han hittar något mera centralt i Halmstad.

Det var under de här hektiska eftermiddagstimmarna mest snack om hur vi skulle lösa sitsen, hur och om Oa skulle låta bilen stå till på söndag eller måndag, kanske skulle han ta tåget till Göteborg direkt från Eslöv (det var en herrans tur att han inte försökte det, numera är Eslövsstationen bara trafikerad av Malmö-Kalmartåget.)
Jag led med Oa!

Det fantastiska medborgarhuset i Eslöv var otroligt häftigt att få insyn i. Huset är ritat av Hans-son of Gunnar-Asplund. Vid en pratstund med en lokalfotograf så hörde jag påståendet att Hans också skulle ha ritat FN-huset i New York. Än har jag inte undersökt sanningshalten i det.

Klockan fem på caféscenen gick vi på. Ett hundratal människor hade samlats och fler dök upp under spelningens gång. Vi körde en repertoar med några tolkningar (Muddy Waters, Elmore James, Willie Dixon m.fl.) och några egna. Fyrtiofem minuter stod det på kontraktet och vi drog "bara" över sju-åtta minuter. Troligtvis så var det bra ljud ut, på scen var det helt o.k. Ofta tenderar det till att vara för högt, både ut och uppe på scen, men Ralph (ordförande i Eslövs bluesförening och musiker själv) visste vad han gjorde när han ställde in ljudet.

Jag älskar verkligen att spela såna här koncentrerade korta pass inför sittande publik - det gör verkligen att man spelar med stort fokus, eftertänksamhet och - feeling. Man gör inte för mycket, inte för lite, och framförallt min och Oas uppmärksamhet på varandras gitarrspel blir något utöver det vanliga. Kommunikationen på scen blir så oerhört koncentrerad, nerkomprimerad till det minimala - men oerhört "informationstät" - en blick kan byta allt ifrån "du tar nästa runda", eller "vi slår av" eller...ja, osv osv..

Nå - hade kanske lika gärna spelat senare på kvällen på stora scenen - men då hade samma låtar fungerat på ett helt annat sätt. Då hade det här intima samspelet på scenen ersatts av mycket större gester, mycket av dynamiken och artikulationen gått om intet. Å andra sidan så hade kanske energin och svänget var mer påtagligt. Detta är tjusningen med att spela. En oerhörd rik upplevelse: att få göra samma material inför så olika typer av publik. För några veckor sedan spelade vi inför åldringar på ett aktivitetscenter i Halmstad, några veckor innan det spelade vi samma låtar inför hårdhudade MC-människor i Göteborg som ville dansa.

Någon övernattning på anrika (?) Hotel Sten Stensson Sten blev det alltså icke, istället så rafsade vi ihop våra grejer på fem röda, hann med att sälja ett gäng skivor (ett dussin för att vara exakt) och packade in oss i Jalles bil.

Vi var tvungna att stanna till vid Hanksville Farm för att Oa hade glömt vägbeskrivningen i sitt gamla bilskrälle. Otäckt i mörkret. Nå, mina fördomar om ursprungsinvånarna i bygden kom på skam. Inga KKK-tåg, inga banjospelande dvärgar och ingen som ville höra oss skrika som grisar heller!...

Till skillnad från Jalles och Oas fortsatta äventyr så blev min kväll mycket lugn. Jag hann precis hem för att vara med om när Emils morföräldrar påbörjade nattning. Ulle jobbade. Gott att hinna säga godnatt till den lille. Sen blev det en öl och lite läsning. Installerade lite nya pluggar på musikdatorn och la mig tack och lov tidigt.

Oas billösning: Hans svåger hämtade honom i Snöstorp. Han blev körd till Jamabo, tog Anitas bil och körde till Ggb. Hann fram till spelningen på bröllopet och spelade fram till småtimmarna. Hem till Hstd söndag eftermiddag. Ledig idag från jobbet för att åka ner till Svalöv och fixa med sin bil. Jag avundas honom icke.

Då var man där

Jaha. Så inser man att ens cineastiska böjelser har fått en snävare sfär. Blotta misstanken om att en film man verkligen vill se kan innehålla scener där barn far illa gör att man kanske inte vågar se den.
Läser om Jesper Ganslandts nya film "Apan" och blir verkligen oerhört nyfiken. När man ser lite förhandsklipp från filmen och ser Olle Sarri bära på ett blödande barn...ja, då blir lite mera tveksam.
Pre-Emil så kunde jag se vad som helst. Och läsa vad som helst, och lyssna på vad som helst. Post-Emil är det dock annorlunda tydligen. Och jag som brukade fnysa lite föraktfullt när folk (med barn) inte kunde med att se hemskheter. Men är ju fiktion, brukade jag tänka. Och nu - är jag där!

I övrigt: jobb. Nästa vecka är det dock höstlov. Måndag och tisdag blir det nog en hel del arbete i alla fall, har inte riktigt kommit ifatt i planeringen.
Ikväll är det dags att leka trubadur igen. På det vanliga haket. Har sex gig inbokade där under den kommande treveckorsperioden - och sen börjar julborden där, och då jäklar blir det nog ett femtontal gig innan jul.
Big Bag åker till Eslöv för att spela på deras bluesfestival i morrn. Alltid gott med gig där man kommer till dukat bord. Bara att hoppa i bilen, gitarren där bak - och allt finns på plats! Tidigt eftermiddagsgig var det tydligen, bra för sen ska vännen Oa spela på bröllop i Götelaborg.

Tio-i-topp, jetlag och boktrave

Hemma! Eller mera: hemma... Flygresan överstökad, och det är skönt. 18 timmars resande var hårt - vi hade farhågor vad gäller Emil, men han klarade av det riktigt bra.
Att få se hans glädje över att morfar stod på perrongen, eller lyckan över att komma hem till sitt hus, sin gitarr, sitt rum... Eller att mormor stod innanför dörren och väntade, tja, det var härligt!

Nu skulle man kunna göra listor över vad som har varit bäst, men jag tror jag hoppar det. Om man börjar i andra änden, över det vi fortfarande inte sett av New York, så Queens, där har vi inte varit. Hade velat se mer av Brooklyn. Upper East. Upper West. Trader Joe´s, bara för att få ha sett. Amerikansk fotboll, basket. Nå, New York finns ju kvar. Och Stefan och Sofia är ju där till sommaren åtminstone, så kanske kanske... februari? Vi får se. Men jag vill!

Har en härlig boktrave med mig hem. Många böcker om New York, några biografier - bl.a om producenten John Hammond (och det är ju stark N.Y-koppling på det), David Byrnes cykelmemoarer och en hel del audiolitteratur. Den som jag har börjat tröska heter New York Calling, och är en samling texter av olika författare och skribenter om deras N.Y.

Nästa gång i staterna så ska vi nog utvidga våra cirklar: Chicago, New Orleans och Washington finns högt upp på mina städer att se-lista. Jag vill åka tåg!

Nu börjar vardagslunken: lektioner, planeringar, möten. Gig. Tre denna veckan, två på WW, och på lördag styr Big Bag till heta Eslöv för att spela på deras (faktiskt rätt stora) bluesfestival. Har inte riktigt koll på vilka mer som spelar, men de brukar ha några bra internationella besökare. Och så vi då, från lilla Hstd.

Avslutar med en bild på Emils favoritskulptur: (här i en arty-fartykomposition bak galler. Kunde ses som något slags metafor, men det väljer man ju själv).

Over and out

Då går vi ner på gatan om en timma för att stanna en taxi till JFK! Känns lite vemodigt att semestern är slut - dessa tio dagar har gått väldigt fort! Och så mycket vi har hunnit med!
Det har verkligen varit otroligt lyxigt och antagligen få förunnat att få turista på det här sättet. Vi har aldrig behövt känna någon stress över vad vi ska hinna med, utan vi har alltid känt att vi kunnat göra precis vad som helst. Underbart!

Museet igår var så jäkla bra. Trodde inte att jag skulle bli så gripen, med det blev jag. Och, oj, vad jag tänkte på min kompis Oa - han hade antagligen fått hjärtsnörp av att stå och se Elvis bibel, Chuckens gamla leopardväst eller Mick Jaggers jumpsuit - decimetrar bort i en monter.
Själv tyckte jag Keith Harings skinnjacka som han designat åt Madonna var cool att se. Storebror Stefan hade antagligen stannat till lite extra vid CBGB-montrarna...

Ulle och Sofia rumblade runt i natt i Greenwich, de gick till Village Underground, medan Stefan och undertecknad tog hand om hem och barn. Nå, deras rumblande varade bara fram till halv två så de var ganska utvilade i morse när allt började om. (Dvs. Emil vaknade.)
Nå, lite sista-minut-shopping, en drink på Trump Bar och en sista middag nu, alldeles strax.

Näst sista dagboken från N.Y

Så, fredag morgon i New York. I morrn kväll åker vi hem, så idag gäller det att krama ut mycket. Undertecknads fru och svägerska började redan genom att gå upp klockan sex för att hinna med ett Yoga-i-helvete-pass. Å då vaknade ju jag också. Å Emil förstås. Låg en stund och försökte somna om, men fann det för gott att gå upp. Och låta Stefan sova, så jag och Emil gick ner till Dajjnern. Nu är vi tillbaka.
Emil sa precis att han gillar Olle och Sigge, och att han saknar dem! Nu kollar han klipp på min mobil där han och Olle tillsammans sjunger såna härliga gamla klassiker som Li Akkan och Bagged Oude. Låtar som de skrev i Mellbystrand i somras.

Igår hade jag och Ulle en egen kväll i New York. Fia och Stefan åt med Emil innan Stefan gick til sin kör.
Vi åt på en kubansk restaurang i Greenwich - fantastisk mat! Å sicka trubadurer! -En mycket fin gitarrist ackompanjerad av en kille på percussion.
Sedan såg vi Chicago på The Ambassadeur Theatre, 49:e och Broadway. Det var också en upplevelse. Säkert 30 personer på scen, alla oerhört proffsiga. Trodde inte att det skulle vara så enkelt att få tag på biljetter om man var ute i sista minut. Tidigare på morgonen surfade vi runt för att leta föreställning - pjäsen med James Gandolfini (The Sopranos) var helt slutsåld, så den kunde vi inte se. Men Chicago var inte illa det heller!
Nå, hur bra den är var, så började jag nästan klippa med ögonen i slutet av första akten. Ulle nöp mig då och då (jag har en lång historia av att somna på teaterföreställningar, bio och till och med under en vigselakt en gång). Den sköna, mjuka fåtöljen gjorde sitt till. Pausen räddade mig. En rulle med Mentos under andra akten gjorde att jag mirakulöst höll mig vaken.
Någon drink i skybaren uppe vid Columbus Cirkle blev det icke. Hem och sova fick det bli. Nattsudd fram till 22.30 får räcka nuförtiden.

Tidigare på dagen hade vi tagit taxi ner till Spring Street för lite shopping - vädret var sådant. Första dagen med regn och kall vind för övrigt, annars har det varit kring 15 grader varmt och sol. Jag och Stefan gjorde förresten några tagningar på Sitting on top of the world, hans fiol kommer funka grymt bra tillsammans med kontran, dobron och lapsteelet. Mer om inspelningen på Lbs-bloggen.

När vi åt lunch så började vi fundera över hur mycket som konsumeras. Vi fördjupade oss i mjölkkonsumtion:
Om det befinner sig cirka 2 miljoner människor på Manhattan så räknade jag och Ulle ut att om alla konsumerar cirka en halv liter mjölk om dagen (lågt räknat - tänk all ost, allt smör, all grädde, yoghurt, creme fraiche etc.etc.) och varje ko ger 40 liter ko om dygnet. Det blir 25000 kossor i tjänst. Om varje ko är två meter lång så blir det fem mil ko. Det skulle räcka till att bilda en kokedja fram och tillbaka längs hela ön. Häpnadsväckande.
Överhuvudtaget all transport av varor, mat och människor till och från denna lilla remsa är svindlande. Jag vet att det finns en bok om själva stadens uppbyggnad och inre logistik, den ska jag leta upp idag.

Idag är Sofia ledig från sitt jobb! Hennes jobb verkar vara väldigt krångligt... Det blir med största sannolikhet ett besök på Rocknroll-hall of fame-annexet. Utställningen om John Lennons år i New York samt utställningen om New Yorks roll i musikhistorien verkar vara extra intressant!

å några bilder

Emil kör brandbild, Coney Island


Burger Joint, 57:e gatan. Nästgårds Carnegie Hall, så låg denna joint väl dold efter receptionen på ett snofsigt hotell. Hade aldrig kunnat ana detta ställe som låg dolt bakom ett tjockt, rött draperi. Inte en skylt som visar vägen. Tur att man har så fantastiska guider!


Saker och ting tar lite längre tid när man reser med en liten kille, men det är det värt. Klart att man vill gå själv nerför trappan till tunnelbanan.





Den lilla mackan innan matchen var... mättande! Stefan kämpar!

Resedagbok VIII

Heldag på stan!
M15-bussen från 33:e upp till 125:e. Gick gatan, som där heter Martin Luther King Jr boulevard, österut till Mornington Heights. Passerade Apollo Theatre där så många av de stora har uppträtt, försökte, men kunde dock inte känna av några historiska vingslag.
Besökte ett riktigt flottigt lunchhak och ett public library på vår väg söderut mot parken. Bredde ut oss i gräset och lät Emil uppfinna en motorsåg av en liten pinne. Han stod och sågade på ett träd en bra stund, medan det att hans moder kunde sträcka ut sig och vila en stund. På väg till Metropolitan somnade Emil (med motorsågen i handen). Väl inne på Met så ignorerade vi alla vackra och märkvärdiga föremål och tog istället en titt på takterassen.

När Emil vaknat begav vi oss till det vansinniga Toys R Us. Pariserhjul och son i extas över alla föremål som kunde väsnas och blinka. Tack och lov så har han ännu inte förstått att man kan byta till sig såna grejer mot pengar, men det är nog en övergående fas...
Middag på Virgil BBQ. Promenix hem.

Som en minnesvärd avslutning på kvällen så erbjöd jag mig att gå och hämta min svägerskas sminkväska som hon glömt på yogapasset igårkväll. "Rakt över Strands" löd instruktionen, alltså nere vid Union Square. Undertecknad har - trots att jag vill tro att mitt lokalsinne är hyfsat - fått för sig att Strands ligger mellan Union och Strykjärnet, något som fick mig att promenera fram och tillbaka i nordsydlig riktning längs alla gator som skjuter ut norrut från Union. För att fråga mig fram går ju inte.
Efter en timmes vandrande så frågade jag till sist någon, och då visade det sig att Strand ligger söder om Union. Mycket märkligt. Fast jag varit där så sent som i lördags, och förra året var jag där flera gånger, så vill jag tro att det ligger norr om. Jag måste ha en blind fläck i mitt lokalsinne. Nåväl, det låg ju förstås söder om. Och rakt över så låg Bikram Yoga.
Väskan var dock inte kvar, den måste någon ha norpat.

Bilder

Den goe lille ungen.


Varken mina tankar eller mina hopp når riktigt upp till Goethes höjd. Bryant Park.

Resedagbok VII

I måndags så kunde jag än en gång konstatera att crosstownbussen längs 34:e inte är mycket snabbare än att gå. Jag bussade till 10:e avenyn för att gå på AES-mässan en gång till. Därefter vandrade jag söderut längs 7:e, ner till Chelsea. Skyscraper cheese-burgare till lunch.

Eftersom jag skulle på mässan så gick Ulle och Emil själva. De mötte dock upp Sofia för lunch och lite shopping i kvarteren kring Empire State. Stefan var hemma och övade.
På kvällen så var jag och Stefan på Madison Square Garden och såg New York Rangers. Sicken höjdare! Helt fantastisk inramning och atmosfär. Om det var någon av hemmaspelarna som fick en särskilt varm behandling så var det helt klart Henke i målet. Efter nästan varje räddning så skanderade de hans namn. Det var också en blodtörstig publik - de var väldigt snabba på att känna av vad som kunde bli ett slagsmål. Ett rejält och ett lite halvhjärtat slagsmål på isen fick vi se.
Toronto var inte dåliga, men i mitten av tredje kändes det som att de gav upp och siffrorna rann iväg, 7-2 till Rangers.
Man säger att amerikaner i allmänhet och new york-bor alltid är redo för det nya, och det må så vara, men de är också otroligt duktiga på att bevara minnet av saker, personer och händelser. Så också på MSG: gamla spelare zoomades in i publiken och lyftes fram via olika livequiz och dylikt.
Tack och lov så shoppade jag loss ordentligt efter matchen: keps, t-shirt och tröja. Det skulle visa sig medföra vissa fördelar i går tisdag.

Ulle, Emil och jag tog tunnelbanelinje 6 från Park Av ner till Brooklyn Bridge/Municipal Building på tisdagmorgonen. Vi konstaterade att det såg sig likt ut. Vi spenderade ett antal timmar i Municipal building förra året för att få alla papper och tillstånd som vi behövde inför att gifta oss.

Emil fick förtroendet av en polis inne på Starbucks att passa hans ficklampa medan han gick på toa. När polisen kom tillbaka så peka han på min keps och sa att det var för att jag hade den rätta (N.Y. Rangers) som Emil fick detta. Vi pratade lite och han gissade sig till att vi var från Sverige.
Sedan: St Patricks church, 9/11 Memorial Museum. Än så länge så har nybygget inte nått över stängslet kring Ground Zero, men man dock se att det är en byggarbetsplats. Förra året då vi besökte Vinterträdgården för att se ner över platsen så var verksamheten som pågick där mera förvirrande.

I ett års tid har jag längtat efter maten som vi köpte vid ett food stall vid Wall Street. För fyra bucks. Så vad vi skulle ha till lunch behövde vi inte fundera över. Den var lika god som jag mindes den. Vi åt nere vid Battery Park, därefter gick vi till Staten Island-färjan. Vyn över Jersey City, Manhattan och Brooklyn var enorm. Undrar om någon någonsin har stått och beundrat Staten Island på den färjan. Frihetsgudinnan stod på vakt i New Yorks hamn.

Sen tog vi M15-bussen från Wall Street genom hela Downtown, China Town, Lower East Side och vidare norrut. Jag och Emil gick av vid 14:e gatan medan Ulle fortsatte hemåt.
Barnes and Nobles vid Union Square, Guitar Center på 14:e, Urban Outfitters på samma, sedan gick jag och Emil längs 7:e ända upp till Toys R Us, 47:e. Emil köpte en ny ukelele! Sedan fortsatt promenad till 1:a och 33:e.

Ulle och FIa gick på Yoga (i 38-gradig värme). Låter som rena rama helvetet tycker jag, men de påstår att det var skönt. Sen gick de till The Grey Dog Cafe och åt soppa och sandwich.
Jag, Stefan och Emil var hemma själva. Stefan scannade noter, Emil spelade in sin nya gitarr och jag låg och försökte hålla mig vaken.

En mysid dag, inte minst de där enkla grejerna - sitta i Battery Park och bara vila benen lite, låta Emil springa runt kring träden. Är väldigt tacksam att Emil tycker om sin stroller så mycket, man kunde ju tro att han inte skulle tycka om att sitta så mycket, men han är intresserad av vad han ser, och vill han inte sitta så säger han till. Då får vi stanna vid något cafe eller någon liten park så att han kan göra något som han tycker är roligt.

Resedagbok VI

Söndag. Hela stan på benen känns det som. Alla ska ut! Dessutom var det "öppet hus" på en del sevärdheter och hemligheter som annars är stängda för allmänheten. Nå - gudstjänst (när hände det senast!) och gospelkonsert i Svenska Kyrkan, 48:a gatan. Förbannat rolig och bra präst. Under några extremt korta ögonblick lekte jag med tanken på att göra kyrkobesök till något återkommande. Kören - och inte minst svåger Stefan, var riktigt svängig och bra. Emil uppskattade musiken och dansa loss på sin stol och uttryckte missnöje när det blev dags för "prat".

Sedan taxi längs hela Manhattans västsida upp till The Bronx. Okänd mark för hela sällskapet, inklusive taxichauffören som släppte av oss cirka två kilometer från ingången till zoo:et. Jag försökte se så infödd och avslappnad ut som möjligt under hela promenaden (fast inombords väntade jag bara på att bli rånad). När vi rådfrågade några lokalinvånare om vägen så såg det chockade ut: ska ni verkligen gå HELA den vägen? De tyckte nog att det var oerhört långt.

The Bronx Zoo: massvis med amerikanska familjer, letargisk isbjörn, lejonen var uppätna av antiloper, grizzlybjörnarna hade rymt, tigrarna hade redan hunnit äta och såg uppstoppade ut, Herr Nilsson-aporna var roligast, glassen var närmast syntetisk, ormhuset såg jag först att det fanns när vi hade kommit hem och jag började läsa om vad som fanns där, ankorna (oerhört lika dem där hemma, guppandes i Fylleån) var de enda som fick Emil att reagera med ett "Yeah!".

Tunnelbanan hem, från cirka 180:e gatan ner till 33:e.
Sällskapet var trött: det blev ingen Yoga i 38-gradig värme, det blev ingen bröderna Coenfilm, men det blev en god pasta och ett gott vin.

Idag väntar AES-mässan för mig, Sofia ska jobba. Jag och Ulle ska gå på Macys, och ikväll så ska jag och Stefan på New York Rangers - Toronto Maple Leafs i Madison Square Garden.

Några bilder II

Sydstatsinspirerat på Fette Sau, Brooklyn. Lokalproducerad stout.


En mycket snällare attraktion än det hemska pariserhjulet!



Så härligt att se Emils fascination inför Stefans fiolspelande. Med den utsikten! Innan den här resan är över ska jag ta en likadan bild - fast med behärskning över ljuset, den här bilden är inte bra, men jag gillar själva motivet!

Miniatyrcupcakes, Lower East Side.


Rysk restaurang, Brighton Beach. Matrostema på personalen. Vodka till pappa.

Resedagbok V

Efter en rejäl hemmafrukost med amerikanska pannkakor, lönnsirap, scramblade ägg och bacon så gick vi upp till Park Av/33:e gatan och tog tunnelbanan mot Coney Island.
Efter trekvart var vi framme. Här hade jag varit förut kändes det som, allt var bekant. Måste vara alla filmer och teveserier man har sett utspelas här. Kom att förstå att en av de bästa har jag missat än så länge: The Warriors
Efter att ha klämt i oss lite världsberömd varmkorv vid Nathans så gick vi till pariserhjulet, Wonder Wheel. Emil verkar inte alls ha hans pappas sunda skeptis/rädsla för höjder utan anmärkte bara på att det blåste mycket uppe på toppen. Stefan hade fingerspitzgefuhl och berättade när vi som högst uppe att det var ganska underligt att hjulet fortfarande var i användning trots att det var byggt redan på 1930-talet. Till alla andras glädje och min förtvivlan bjöd de på två varv. Aldrig mer! Men att se Manhattan på 15 kilometers avstånd tar jag förstås med mig!

Därefter följde lite karuseller, painbollskytte mot en livs levande freak (only in America) och sedan blev det promenad mot Brighton Beach. Ryssarnas område. Borsjtj, vodka och blinier.

Tåget tillbaka till Union Square. Shopping-spree på Urban Outfitters. Middag på Curry in a hurry. Bra dag.

Resedagbok IV

Gårdagen var som en vardag, nästan. Alla var iväg på sitt. Sofia jobbade, Stefan var hemma och övade, Ulle och Emil åkte till Central Park Zoo och såg på sälar, sedan gick de till Metropolitan Museum. Ulles plan var att Emils skulle somna i vagnen där, och att hon skulle kunna gå runt och titta i lugn och ro - istället tyckte Emil att det var så spännande att titta på folk, så han höll sig vaken under nästan hela besöket.
Taket till Metropolitan - som bara det, med sina "stålträd" och sitt upphöjda läge över Central Park, sägs vara en höjdare. (Förlåt, inte menat som ordvits!) Dock fick hon inte se det, det var avstängt av någon anledning. Vi har planer på att i veckan som kommer besöka museet tillsammans, så förhoppningsvis är det öppet då.

Själv så tog jag en crosstown-buss på 34:e gatan, från 1:a avenyn till den 10:e, till Javits Centre för att besöka AES-mässan. Själva innehållet på den mässan tänkte jag skriva mer om på LBS-bloggen, men man kan sammanfattabesöket med några "tags" - ljudteknik, mikrofoner, män, hästsvansar. Hur som helst var det oerhört häftigt att se prylar på nära håll som man bara läst och drömt om. Som en kollega till mig sa: "mera Gearslutzigt blir det inte". Efter detta rusade jag upp till Sam Ash för att köpa roliga gitarrgrejer. Får nog konstatera att jag egentligen inte är intresserad av roliga gitarrgrejer, för det roligaste jag kunde finna var ett gitarrband med amerikanska flaggan på.

Vid femtiden sammanstrålade alla igen i lägenheten. Vi drack lite vin och sen tog vi taxi till 14:e gatans tunnelbanestation. Vidare över till Williamsburg, Brooklyn, för en sydstatsinfluerad middag på Fette Sau. Återigen måste vi verkligen tacka våra lokala guider - detta ställe, ett hål i väggen, hade vi gått förbi. Och hade vi tittat in så hade vi antagligen inte tänkt mycket om det. Men väl inne! Sju-åtta sorters lokala öl, serverade i halv- och helgallonskrus. En halv gallon stout räckte långt!

Senare tog vi oss tillbaka till 14:e gatan, gick längs Avenue A ner till Ludlow och Houston Street. Planen att se lite singer-songwriters gick om stöpet, de ville inte ha in småbarn. Eftersom jag var rätt trött vid det här laget så erbjöd jag mig att åka taxi hem med Emil. Så gjorde vi. Vid tio var vi hemma, och bägge var vi lika trötta.

Morgonpromenaden i morse tillsammans med Emil gick längs Andra Avenyn upp till 42:a, i höjd med Chrysler, därefter gick vi ner till FN-huset, gick igenom Tudor-kvarteren och sen hem igen.
Nu vankas pannkakor! Sedan blir det utflykt för allihopa till Coney Island!

Resedagbok III

Torsdag förmiddag: Ulle och Stefan på Tenement Museum medan jag och Emil var på Ben Sherman på Spring street. Sedan Guitar Center, Dale Pro Audio och Strand Books i ett rasande tempo. Stefan fixade middag innan han försvann iväg på rep i Svenska kyrkan, jag gjorde honom sällskap upp till 48:e gatan, sedan gick jag till Apple Store och Sam Ash (som dock hade stängt).

Kvart över nio igår kväll kom John Blund.

Några bilder

Farmor hade smugit ner en reseikon i handbagaget, den kom till användning på Landvetter!



En mycket glad och trött pojk framme! Stefan hade köpt honom en sopbil - lyckan går ej att ta miste på!


En frukost man står sig på!



New York i gryning...

Resedagbok II

New York, torsdag kl. 07.55.
Emil chocköppnade vistelsen här genom att vid 02-tiden här i natt vilja gå upp. Inte så konstigt, för honom var ju klockan egentligen åtta på morgon. Efter viss övertalning så sov han vidare till cirka 04.00. Därefter satt han i sin säng och läste sagor för sin nalle till klockan fem. Sen satte jag på honom kläder och så gick jag, Emil och Ulle ner till dinern på hörnet för att äta en väldigt tidig, väldigt kaloristinn och väldigt amerikansk frukost.

Precis som förra året så slås man av hur vänliga folk är mot småbarnsfamiljer. Luttrade kypare gullar med Emil och ger honom komplimanger och trugar på honom frukt. Helt underbart och jäkligt skönt när man hemifrån är nästan mera van vid att ses som en besvärlighet när man kommer in på något café eller butik med ett småbarn.

Efter en dryg timmes frukost så blev det en östlig promenad längs 32:a gatan. Efter 2:a, 3:e, Lexington, Madison och Park Av. så vände vi tillbaka. Under tiden hann det bli ljust.
Väl hemma i hissen så somna Emil, så nu är lägenheten väldigt lugn...

I eftermiddag kommer Sofia hem, hon är på resa med sitt jobb, ska bli härligt att få träffa henne! Emil längtar efter sin moster!

Resedagbok

Framme! Efter en lång dag med tåg, flyg, mellanlandning, mera flyg, passkontroll och sedan taxi från JFK till vår adress här, hörnet 1:a avenyn 33:e gatan, så är vi äntligen framme!

Emil har varit helt fantastisk att resa med. Oftast på ett superglatt humör, kanske någon enstaka dipp - men, han är två och ett halvt...
När vi kom fram hade Stefan förberett en underbart fin middag. Emil höll sig vaken en bra stund efter den, och nu sitter vi med varsin Booker och njuter.

Nå, hur som helst - framme! Mer i morgon. Over and out.

Känns som om packandet inför den här trippen har gått ovanligt bra. Har inte vänt upp och ner på halva huset för att hitta reskassor, passen är giltiga, biljetterna ligger där de ska och ingen tycks bli glömd hemma. Utom Stella då, som passas av sin ur-matte.
Det ska bli så jäkla intressant att se hur Emil är under flygresan - det kan bli en prövning. Vi åker i morrn på morron, först tåg till Göteborg, sedan flyg till Paris och där byter vi plan. Först kl.01.00 - svensk tid - landar vi i New York. Och då väntar minst en och en halvtimma innan vi sitter i taxi, därefter en timme till innan vi är hos Sofia och Stefan. Lokal N.Y-tid bör vi vara hos dem ungefär vid 22.00.
Nå, det får väl gå som det går.

Att få Stefan att lägga lite fiol till den pågående Big Bag-inspelningen ska bli roligt. Förhoppningsvis ska ingen teknik krångla. Har med mig en CM3-mick och ett ljudkort - men vem vet vad man kan hitta i N.Y, eller på AES-mässan för den delen...

Om ett dygn säger vi godnatt med den här utsikten utanför huset:

Lite grann von oben

Idag hörde jag Per Svensson på OBS, P1, angående folkbibliotekens framtid. Det var ett förbannat bra inlägg!
Han vill bland annat våga påstå att det finns kvalitetsskillnader i litteratur och andra konstnärliga uttryck - och hans jämförelse med att ingen reagerar med avsmak mot den "elitist" som försvarar ett hälsosamt leverne kontra skräpmat och rökning tycker jag är sann.

Personligen orkar jag mycket sällan missionera vad jag tycker är bra film, bra litteratur eller bra musik. Jag har inte det tålamod som krävs. Rättare sagt - jag säger gärna vad jag tycker är bra, men att försöka få en människa som i mitt tycke saknar litterär eller musikalisk bildning, nej, det faller inte på min lott. Även om jag skulle välkomna en kärvare syn på vad som är bra och viktigt. Jag är helt enkelt trött på den postmoderna kultur- och kunskapsrelativismen.

Nu ska jag vara lite von oben, bara för att se hur det känns:
Jag läser hellre Stig Larsson än Stieg Larsson - alla dagar i veckan. Och jag tycker att fler borde göra det!
Rätt skönt, faktiskt. Tror det blir min melodi framöver.

Jag rasar

Den elaka svininfluensan har förklädd till en relativ lätt förkylning lamslagit Emils föräldrar. Dock inte mer lamslagna än att speciellt på morgonen så är det lite tjyvtjockt.

Nu åker vi om en vecka. Fortfarande inga vattenkoppor.

Helgen vecka 39

Har spenderat lördag och söndag på Lunde. Lördagens ägnades mestadels åt att kapa, hugga och stapla ved. Söndagen åt att vila. Som sig bör. Tuppluren är en fantastisk uppfinning, som tyvärr är svår att hinna med i vardagen, men en söndag kan och bör man hinna med en sådan.
Kom hem och bastade för första gången denna höst. Det kommer garanterat att bli en söndagsvana. Till och med Emil är en bättre bastare än jag dock. Jag gillar nog själva idén kring bastun mer än själva lidandet i värmen.

Såg filmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Konstiga grejer: han stekte köttbullar på självaste julafton (de har man stekt tidigare) och de hade veden under bar himmel (och bar in den direkt).
Annars var det en jäkligt fin färgsättning på människornas ansikten, speciellt under filmens första hälft. Välspelad, men ingen märkvärdig film.

Snart är det dags

9,5 arbetsdagar kvar, ett Öppet Hus på skolan och fem gig kvar. Sedan flyger vi till New York, Ulle, Emil och jag.
Håller tummarna för att eventuella vattenkoppor har slagit ut och torkat till dess. Emil är just nu inne i en eventuell inkubationsperiod... Två kids på hans dagis har haft det, för drygt en och en halv vecka sedan.
Klump i magen!

Olika världar

Undertecknad spelade på W.W igår. Förbaskat bra driv, både på mig och på publiken. Kvart över elva så höll jag, efter ungefär två timmars effektivt spelande. Efteråt var jag rätt trött - hade haft en rätt intensiv dag som började i ottan då Emil ville upp och larma. Frun jobbade dag. Därefter var det städning och matlagning på schemat. Emils farföräldrar kom på lunch. När Emil sov en stund så passade jag på att gå och lyssna på mina nya monitorer, Yamaha HS80M. Jämfört med mina gamla så låter de som en dröm.
När the wife kom hem så blev det spontangrillning på Ön, engångsgrill och kaffe i termos.

Sedan var det mer eller mindre dags att bege sig till W.W för kvällens gig. Så, en rätt trött trubadur kom hem kring midnatt. Kastade en blick i kalendern; fem gig kvar innan New York, den 7:e oktober.

Nå, det som fick mig att vilja skriva (och vilja minnas) var hemfärden igår. Det var nämligen så oerhört skönt att lyssna på Musikmagasinet (Sr,P1) och deras program om musik och tid. Tajming och tempo. Musikforskare pratade om tempo i olika tolkningar.
Man exemplifierade med bl.a Glenn Goulds olika inspelningar av Goldbergvariationerna - som brådmogen yngling i rasande tempo, och drygt trettio år senare så valde samma Gould att tolka i ett mycket långsammare tempo. Humlans flykt analyserades i jämförelse med Brian Enos Music for Airports. von Karajans tolkning av Beethovens sjätte, Pastoralsymfonin, i jämförelse med...ja, nån annan stor dirigentgubbe vars namn jag nu inte minns.

Det är oerhört vad mycket som ryms inom ordet musik. Och i diskussionen kring musik. Och vårt sätt att möta musik. Här har jag precis suttit och betat av både Ryan och Bryan Adams, Hank Williams och Johnny Cash, Elvis och Chuck Berry för en publik som gått från att vara stillsam och konverserande, upprymd och energisk, skrikig och vinglig, och sen, återigen stillsam, men kanske mera hickande än småpratande.

Och sen, tio minuter senare, är man indragen (nåja) i ett samtal kring musik och tid. När de i slutet spelade min favorit-Schubert (Här sitter jag i värmen, så heter den i Hasse och Tages version i Spader Madame) för att exemplifiera hur man under Romantiken komponerade enligt principen "lunkar fram, står stilla, lunkar lite till, står stilla, springer fram, lunkar, springer igen, står stilla" - ja, då märkte jag hur jag nästan anpassade mitt cyklande efter denna rytm.

Nå. Sedan kom jag hem, och aldrig smakar en whisky så bra som efter ett gig!

ps. vet inte hur mycket som går att hitta på Spotify, men här är spellistan till programmet! ds.

Kanske bättre så här?

Läser och hör att Bob Dylan ska ställa ut målningar på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Efter att ha sett Dylan spela senast i mars för tredje gången på sju år, så måste jag nog erkänna att jag blir mera sugen på att se hans tavlor än att höra honom igen.
Senast kände jag mig halvt rånad. Malmö Arena var en besvikelse rent akustiskt. Eller så satt vi helt galet - men för de pengarna så borde alla stolar låta bra, även de högt upp och i mitten av arenan.

För övrigt så vore jag tacksam om någon kunde tala om för mig: får jag verkligen spara en digital kopia av ett Dylanverk på det här viset? Och publicera den på min blogg? Fast å andra sidan; får verkligen B.D låna Midnight Special och göra om den lite grann och sedan kalla den för sin? Finns för övrigt fler såna sköna stölder på den näst senaste plattan.

Lilla sjö, Bolmstad

Anteckningar från Lunde

En sann njutning att få spela in och umgås med pojkarna i Big Bag. Big Bag XL denna gång, med Max och Micke på kontrabas respektive trummor.

Max styrde upp matlagningen på ett föredömligt sätt. Baconlindad falukorv, ost- och senapssås med potatismos på fredagkvällen. Bacon och äggröra till frukost. Gubbröra som en lite lättare lördagslunch och till kvällsmat en bolognese som stod och puttrade i nästan fyra timmar. Lagad med sidfläsk och lagerblad som gav en härlig karaktär.
Söndagens kalops stod också och puttrade i flera timmar, också den var helt ljuvlig.

Regnbågens konditori stod för bröd och skollärarbulle. (Det är en rund kaka med smörfyllning, bageriets billigaste - och kanske därför väldigt populär bland just skollärare.

Någon svampplockning blev det dock inte denna gång, inte heller fick Oa upp någon fisk ur sjön, så hans fiskrök stod tyvärr oanvänd. Däremot fick han med sig några blåbär ur skogen.

Att vi faktiskt har hunnit med att sätta sex hela låtar ter sig nu i efterhand nästan overkligt. Vi måste ha varit grymt effektiva med tanke på hur mycket tid framförallt Max och Micke har lagt vid vedspisen i Lunde.

Slits mellan att ge efter för tröttheten och gå och lägga mig - eller att gå ut i studion och börja rigga upp datorn och allt det andra för att lyssna igenom det som har spelats in.

From the big red

Nu styr Oa, Jalle och jag samt Max T och Micke E till Småland över helgen. På agendan står inspelning av fyra covers till Big Bag of Blues tredje fullängdare.

Mandolinen och dobron är nerpackad. Mikrofonerna och datorn. Kablar och åter kablar. Samt stativ.

Väl där, är vi långt från mobiltäckning och räddningsplankor.

Vedspis, långkok, countryblues och goda vänner. Det ska bli oerhört spännande och roligt - just nu är det pirrigt, tror att jag kommer att ha en liten klump i den tills det att allt är uppriggat och klart någon gång sent i kväll. Ska allt funka? Är allt med? Spikar i strömmen?
Well, återstår att se.

Ska bli intressant att se vad man kan hitta för gästartister till de blivande låtarna. Kanske klaviatur på några bitar, kanske att jag kan lyckas spela in min svåger i New York när vi hälsar på Sofia och Stefan i oktober? Nå, dit är det långt just nu. Nu ska vi åka till Lunde.

Det här inslaget fick mig att fundera idag på väg hem. Inslaget, som handlar om ungdomslöshet i allmänhet och ungdomslöshet i glesbygd i synnerhet, kom att intressera mig. Debatten som följde inslaget, mellan en moderat och en sosse, var ungefär lika givande som alla andra debatter: inte alls. Argument och motargument, ingen som lyssnar på den andre och så vidare. Ni vet.

Hur som helst. I Hofors vill de arbetslösa ungdomarna vara kvar, trots att inga jobb finns. Ingen vill flytta till Gävle eller (hemska tanke) Stockholm. De unga, ensamstående mödrarna kan inte tänka sig något värre. I inslaget berättar en ung mamma om hur omöjligt det vore. Hon tränar ju innebandy tre gånger i veckan i Hofors, och det är viktigt för hennes inre lugn. Klart som korvspad att hon inte kan flytta.
Alla går och väntar på att få jobb på Ovako, stålverket. Om man erbjuds jobb inom hemtjänst och äldrevård tackar man nej. Många tycker att det vore att förnedra sig att behöva hjälpa en äldre att sköta dennes hygien. Det vill säga torka dem i röven.
Ett industrijobb däremot! Det är grejen.
Själv så står jag så ofattbart undrande till hela detta. Hur kan det vara förnedrande att få det oerhörda ansvaret att sköta det mest heliga en annan människa bär; hennes kropp?
Att stå i en fabrik och övervaka digitala processer skulle alltså vara viktigare?
Det där tänket är mig fjärran.

Då har du aldrig tvingats jobba med gamla och sjuka, kanske någon tänker.
Några somrar i början på 00-talet jobbade jag med vuxna, institutionsskadade autister. De var inte förmögna till att ta hand om sig själva å det minsta. Jag kan inte påstå att jag tyckte det var ett nöje att sköta toalettgrejen, men det var i alla fall inget konstigt. Det var ett...jobb. Man lagade deras mat, tvättade deras kläder och städade deras hem. Man skötte om dem. Det gick inte att misslyckas. Det var ofta tungt och påfrestande, men samtidigt så fanns det mycket glädje i att dela deras vardag. Nå, mer om det vid något annat tillfälle.

Hur som helst. Arbetsmarknaden är kärv och hård. Villkoren för arbetslösa är kärva. Och många arbetslösa tycks vara alltför invaggade i hemmablindhet och trygghet.

En blogg till?

Ja, en blogg till.
Har en längre tid gått och tänkt på hur mycket det är man går och grubblar och reflekterar över men som man inte hinner dela med dem som är en allra närmast. Plus att man för egen del vill kunna gå tillbaka och lägga ett historiskt pussel över den återkommande vardagen.
Så, ja, en blogg till. Inte som en del i ett bloggkollektiv, inte heller ur ett lärarperspektiv. Utan mer som en virtuell diktafon för mina intryck på olika områden.